Do you feel like a puzzle, you can't find your missing piece
ibland känns det som att det var igår, och andra gånger känns det som att det inte ens har hänt. det kan vara som ett avbleknat minne, eller som ständiga minnesglimtar. längst ner i det där mörka. jag minns alla tankar som fick mig att skrika, gråta i panik. det gör ont att minnas, tårarna rinner när jag tänker tillbaka. promenaderna i mörkret, de plågsamma timmarna på trampmaskinerna, ångesten som infann sig och på något sätt fick mig att känna mig trygg, visade vägen. många gånger tvivlade jag på om jag skulle orka. jag hatade att visa mig så svag, låta andra se när jag bröt ner mig själv. låta andra veta att jag hatade mig själv. jag hatade alla andras medlidande blickar, hatade att veta att dom visste men inte sa någonting.
vad händer om jag vaknar upp en dag och allt känns precis likadant som då när allt var som värst. jag vet att jag har kommit långt ifrån det. men jag skjuter bara tankarna och minnena längre ifrån mig för det gör ont att komma ihåg, men jag vet att det är en del av mig som jag måste acceptera, även fast jag ofta önskar att den aldrig har existerat. allting påmminer mig, låtar, platser.
om jag visste för ett år sen vad som skulle hända när jag bestämde mig för att göra det jag gjorde, då kanske jag aldrig skulle valt den vägen, eller så kanske det inte skulle spelat någon roll, jag vet inte. men det är här jag är nu, jag hatar fortfarande ensamheten och gråter av låtarna som för ett år sen gjorde mig stark.
man lär av sina misstag, men vissa misstag gör för ont för att kunna se något positivt i.
vad händer om jag vaknar upp en dag och allt känns precis likadant som då när allt var som värst. jag vet att jag har kommit långt ifrån det. men jag skjuter bara tankarna och minnena längre ifrån mig för det gör ont att komma ihåg, men jag vet att det är en del av mig som jag måste acceptera, även fast jag ofta önskar att den aldrig har existerat. allting påmminer mig, låtar, platser.
om jag visste för ett år sen vad som skulle hända när jag bestämde mig för att göra det jag gjorde, då kanske jag aldrig skulle valt den vägen, eller så kanske det inte skulle spelat någon roll, jag vet inte. men det är här jag är nu, jag hatar fortfarande ensamheten och gråter av låtarna som för ett år sen gjorde mig stark.
man lär av sina misstag, men vissa misstag gör för ont för att kunna se något positivt i.
Kommentarer
Postat av: ida
<3
Postat av: andrea
inifrån och ut lisa, du är världens vackraste människa för mig.
Trackback
