omstart
ett återkommande tanke. en vilja och något som kanske verkligen behövs. jag måste släppa saker nu och gå vidare. i hela mitt liv har jag hängt mig kvar vid saker, saker som gjort ont men som har blivit som någon slags drog. jag har hållt kvar vid en sjukdom i tre år nu, jag har inget svar på varför, varför jag tillåter hjärnspökena förstöra fortfarande, varför jag tillåter mig själv att må dåligt över något som inte är värt någonting i hela den här världen. visst, det går inte att bestämma en dag att idag ska jag bli frisk, idag ska jag rensa ut tankarna som påminner mig om ätstörningen, idag ska jag inte se mig själv i spegeln och hata, idag ska jag inte välkomna ångesten. men kanske kan jag försöka ännu lite mer. samtidigt som dessa problem snurrar runt och konstant är medvetna och nära till hands, så händer andra saker. man ändrar riktning och lämnar och lämnas av människor, man tar beslut som man vet är fel, som kommer göra ont, men som bara blir. för ett år sedan skrev jag i den här bloggen om precis samma saker som idag, kanske var jag inte lika öppen och kanske berodde det på att jag inte var tillräckligt stark då, jag hade inte fått distans till saker. nu sitter jag här idag, kan berätta om allt de som gjort och fortfarande gör ont. kan skratta och förundras över hur otroligt stört mitt liv var, och visst, jag vet att mitt liv fortfarande är stört och att jag ibland beter mig precis som en människa som är sjuk. men jag måste vidare nu, släppa taget helt. jag anser absolut inte att jag är sjuk i anorexia längre, och för mig har den konstateringen alltid vart väldigt svår, jag har aldrig uttalat meningen "jag har anorexia". det låter hemskt och det skrämmer mig. en ätstörning låter på något sätt bättre, en ätstörning behöver inte vara så allvarlig. men det handlar inte om vad jag har vart, hur jag har mått eller hur lång tid som har gått. det handlar om att gå vidare nu, därför tänker jag ta bort bloggen snart, och om jag tänker börja skriva någon annanstans eller inte vet jag inte än. jag vet bara att det mest passande ordet just nu är "omstart" jag börjar på ett nytt kapitel nu.
om att vara svag, att tänka tillbaka och gråta men att sedan se framåt och le
sanningen är väl den att jag är så trött på detta, jag är trött på att inte få vara normal, inte få leva normalt. jag är trött på att varje dag höra på folk som pratar om hur de ska gå ner i vikt, om hur mycket de ska träna osv. jag är trött på att vara kontrollerad och inte få göra det jag vill. hela min kropp längtar efter att få röra på sig, jag saknar endorfinerna efter ett jobbigt träningspass. jag avundas människorna som med tunga steg släpar sig till gymet, eller fasar inför en joggingtur i skogen, för jag vill med. det kan väl inte vara så svårt att gå upp några kilo och bli frisk, jag förstår inte ens själv. men längst där inne sitter väl hjärnspökena kvar, de föraktar varje godisbit som skulle kunna innebära att jag går upp i vikt. de påminner mig om att det gjorde ont att inte vara nöjd med sig själv, och de påminner mig om att ångesten när som helst kan komma tillbaka och plåga mig igenom nätterna. men jag vet ju vad jag måste, och jag är trött på att hela tiden falla tillbaka. det är plågsamt att försöka, men inte lyckas. och det är jobbigt att inte kunna förklara hur det känns, hur det känns att känna sig som en delad person, ena delen är jag och den andra är en sjukdom. ibland är sjukdomsdelen stor, men det var mest förut. jag kan inte förklara hur det känns att i varje rörelse, i varje händelse och i varje ord på något sätt påminnas av helvetet. jag kan se tillbaka, jag kan prata om hur jag satt i timmar vid matbordet och grät, grät över att vara så svag, grät över att se maten som låg framför mig, det värsta jag visste, som väntade på att bli uppäten. ända tills jag ätit upp allt som fanns på tallriken fick jag lämna bordet. de flesta gångerna la jag mig på sängen, antingen rann tårarna stilla nedför kinderna eller så blandades de av panik och skrik. många gånger tänkte jag, "jag vill inte leva längre", "det är inte värt det här längre" jag tvivlade, och jag skäms. jag skäms för att jag var så otroligt svag, för att jag har slängt bort så många dagar, sekunder och tårar på något så dumt. jag vill inte leva i det här längre, men jag accepterade för längesen att jag kanske aldrig blir kvitt detta. jag tror inte tillräckligt djupa sår läker, de sitter kvar där och påminner dig om hur ont allt gjorde en gång, och får dig att uppskatta att nuet är mycket bättre. allt är inte helt bra, jag har fortfarande alla kaloritabeller inpräntade i hjärnan, jag gråter när allt känns för tungt och varje dag har jag fortfarande en kamp mellan mig själv, och hjärnspökena. en dag vinner jag.
om att vara svag, att tänka tillbaka och gråta men att sedan se framåt och le
sanningen är väl den att jag är så trött på detta, jag är trött på att inte få vara normal, inte få leva normalt. jag är trött på att varje dag höra på folk som pratar om hur de ska gå ner i vikt, om hur mycket de ska träna osv. jag är trött på att vara kontrollerad och inte få göra det jag vill. hela min kropp längtar efter att få röra på sig, jag saknar endorfinerna efter ett jobbigt träningspass. jag avundas människorna som med tunga steg släpar sig till gymet, eller fasar inför en joggingtur i skogen, för jag vill med. det kan väl inte vara så svårt att gå upp några kilo och bli frisk, jag förstår inte ens själv. men längst där inne sitter väl hjärnspökena kvar, de föraktar varje godisbit som skulle kunna innebära att jag går upp i vikt. de påminner mig om att det gjorde ont att inte vara nöjd med sig själv, och de påminner mig om att ångesten när som helst kan komma tillbaka och plåga mig igenom nätterna. men jag vet ju vad jag måste, och jag är trött på att hela tiden falla tillbaka. det är plågsamt att försöka, men inte lyckas. och det är jobbigt att inte kunna förklara hur det känns, hur det känns att känna sig som en delad person, ena delen är jag och den andra är en sjukdom. ibland är sjukdomsdelen stor, men det var mest förut. jag kan inte förklara hur det känns att i varje rörelse, i varje händelse och i varje ord på något sätt påminnas av helvetet. jag kan se tillbaka, jag kan prata om hur jag satt i timmar vid matbordet och grät, grät över att vara så svag, grät över att se maten som låg framför mig, det värsta jag visste, som väntade på att bli uppäten. ända tills jag ätit upp allt som fanns på tallriken fick jag lämna bordet. de flesta gångerna la jag mig på sängen, antingen rann tårarna stilla nedför kinderna eller så blandades de av panik och skrik. många gånger tänkte jag, "jag vill inte leva längre", "det är inte värt det här längre" jag tvivlade, och jag skäms. jag skäms för att jag var så otroligt svag, för att jag har slängt bort så många dagar, sekunder och tårar på något så dumt. jag vill inte leva i det här längre, men jag accepterade för längesen att jag kanske aldrig blir kvitt detta. jag tror inte tillräckligt djupa sår läker, de sitter kvar där och påminner dig om hur ont allt gjorde en gång, och får dig att uppskatta att nuet är mycket bättre. allt är inte helt bra, jag har fortfarande alla kaloritabeller inpräntade i hjärnan, jag gråter när allt känns för tungt och varje dag har jag fortfarande en kamp mellan mig själv, och hjärnspökena. en dag vinner jag.
det finns inget här som kan få dig att förstå, låt det förflutna vara glömt
helt mörkt. helt tyst, om det inte vore för musiken som strömmar ut för att överrösta tankarna. tankarna som skapar något kaosliknande i min hjärna. hullerombuller, ingen klarhet. jag har aldrig vart den som pratar om vad jag känner, berättat om mina funderingar eller hjärnspöken. en feg liten människa som alltid har vart rädd. och jag skäms. jag har lagt allt på hög, allt som har vart jobbigt har jag gömt längst in där ingen kan se. ibland har allt blivit för mycket, och man faller ibland, det gör alla. jag har fallit många gånger. jag föll så jävla långt och hårt en gång, och jag har inte tagit mig upp än. varje dag känns fortfarande lite som en kamp som jag har med mig själv. en kamp jag inte kan förklara för någon annan, och ingen annan kan förstå heller. det kanske jag har så svårt att berätta, för att känna sig oförstådd är värre än att inte känna något alls. det gör ont ibland, och ibland, allt för många gånger, förstår jag inte varför. ibland hatar jag verkligen livet, jag hatar att befinna mig längst ner, att ha saker att se fram emot, att vara omringad av person som bryr sig men ändå inte känna någon livslust. jag skulle göra vad som helst för att förklara, men jag har inga ord som skulle få någon att förstå. det gör bara ont
ge mig något som tar mig någonstans
jag känner mig trasig och otillräcklig. jag känner mig fastlåst och längst ner. trodde allt skulle släppa när alla skolarbeten var klara, men jag känner mig fortfarande lika nere. jag hittar ingen orsak, inget att skylla på. just nu har jag bara en önskan, att komma här ifrån. jag behöver något nytt, förändringar. jag vill iväg, komma ifrån allt som är precis som vanligt.
saker
jag hatar när folk inte kan vara glad för någon annans skull.
jag älskar glass.
jag hatar att ha ont i halsen.
jag älskar att sitta inne och se regnet slå mot fönstret.
jag hatar orange.
jag älskar att planera saker.
jag hatar för seriösa människor.
jag älskar att tugga tuggumi.
jag hatar när man smsar någon och inte får svar tillbaka inom någon minut.
jag älskar att somna med musik i öronen.
jag hatar att göra armhävningar.
jag älskar att göra spontana saker.
jag hatar när folk är negativa.
jag älskar att bli kliad på ryggen.
jag hatar när huden flagar.
jag älskar att gå och lägga mig med nyrakade ben och nytvättade lakan.
jag hatar att sova själv.
jag älskar att dansa och skrika mig hes.
jag hatar när det är för ljust i rummet på morgonen.
jag älskar överraskningar.
jag hatar folk som tror de är så mycket bättre när sanningen är att de är sämst av alla.
jag älskar min familj.
jag hatar när folk tvivlar.
jag älskar att ha saker att se fram emot.
jag hatar när kläder är för stora eller inte sitter bra.
jag älskar känslan efter ett sjukt jobbigt träningpass.
jag hatar när människor mår dåligt, förutom de som förtjänar de.
jag älskar att sova länge och sen äta frukost till lunch eller tvärtom.
jag hatar strukturer.
jag älskar att somna tätt intill.
jag hatar att sakna.
jag älskar att gå hem barfota på sommaren när natten håller på att gå över i gryning.
jag hatar myror.
jag älskar när man skrattar så mycket att man får ont i magen eller råkar grisgrymta.
jag hatar när folk tar förgivet.
jag älskar att jag inte tänker sluta denna lista med jag hatar.
jag älskar glass.
jag hatar att ha ont i halsen.
jag älskar att sitta inne och se regnet slå mot fönstret.
jag hatar orange.
jag älskar att planera saker.
jag hatar för seriösa människor.
jag älskar att tugga tuggumi.
jag hatar när man smsar någon och inte får svar tillbaka inom någon minut.
jag älskar att somna med musik i öronen.
jag hatar att göra armhävningar.
jag älskar att göra spontana saker.
jag hatar när folk är negativa.
jag älskar att bli kliad på ryggen.
jag hatar när huden flagar.
jag älskar att gå och lägga mig med nyrakade ben och nytvättade lakan.
jag hatar att sova själv.
jag älskar att dansa och skrika mig hes.
jag hatar när det är för ljust i rummet på morgonen.
jag älskar överraskningar.
jag hatar folk som tror de är så mycket bättre när sanningen är att de är sämst av alla.
jag älskar min familj.
jag hatar när folk tvivlar.
jag älskar att ha saker att se fram emot.
jag hatar när kläder är för stora eller inte sitter bra.
jag älskar känslan efter ett sjukt jobbigt träningpass.
jag hatar när människor mår dåligt, förutom de som förtjänar de.
jag älskar att sova länge och sen äta frukost till lunch eller tvärtom.
jag hatar strukturer.
jag älskar att somna tätt intill.
jag hatar att sakna.
jag älskar att gå hem barfota på sommaren när natten håller på att gå över i gryning.
jag hatar myror.
jag älskar när man skrattar så mycket att man får ont i magen eller råkar grisgrymta.
jag hatar när folk tar förgivet.
jag älskar att jag inte tänker sluta denna lista med jag hatar.
den senaste tiden
jag har ingen ork kvar, kan nästintill inte finna en endaste gnutta energi kvar i min kropp. det senaste halvåret har känts mest som en berg&dalbana, upp&ner, förvirrad, glad, ledsen. en fruktansvärd stress som har bidragit till magproblem och magkatarr, sömnproblem. vissa dagar har jag suttit med skolarbeten liggande framför mig på hela köksbordet, och allt har känts som ett ända jävla mörker, som ett rent helvete. jag har känt mig hjälplös och flera gånger bara velat ge upp. gamla sår har rivits upp och jag har återvänt till ett ställe där jag spenderade en stor del för två år sedan, den tid av mitt liv som jag mådde sämst. det kändes som ett ända stort bakslag, som att ha kämpat sig så långt fram, lämnat en fruktansvärd ätstörning som tärde på mig till de yttersta, som rev sönder hela mig. folk har intalat mig att felsteg och bakslag är vanligt, men det gjorde ändå så fruktansvärt ont. en stor klump i halsen varanda gång jag har gått den där vägen den senaste tiden. att minnas allt igen, prata om samma saker, att känna sig sjuk igen. många gånger har det känts som att jag aldrig kommer bli frisk, vissa dagar så nära på att ge upp. kvällar då det har tagit timmar att somna, tårarna och hjälplösheten, musiken för att dränka all smärta. jag vill lämna allt nu, trycka på en knapp och komma ifrån allt det där. men det går inte, finns inga genvägar. vissa dagar har jag hatat livet, jag har hatat att behöva leva i det och känna mig så onormal och sjuk. att vara kontrollerad och inte kunna leva normalt. andra dagar har jag känt mig stark, vissa dagar har jag älskat livet.
imorgon ska jag skriva mitt sista prov för den här terminen, imorgon kommer det kännas konstigt att inte gå raka vägen hem efter skolan för att plugga. imorgon hoppas jag att jag kan känna mig fri. om drygt en vecka är det skolavslutning och 10 veckor av frihet. bara den saken att jag antagligen ska spendera de två första veckorna i stockholm hos min älskade andrea för att jobba känns så jävla bra. att sedan spendera fem dagar med min bästavän i borlänge på en sjuk festival och bara leva livet, får mig att bli helt lycklig. att sedan ha resten av sommaren helt oplanerad och kunna göra vad jag vill utan stress, får mig att orka kämpa tills jag har gjort det där sista jävla provet imorgon, dock tänker jag inte kolla en ända gång till i böckerna, provet får gå som det går för jag vet att jag har gjort mitt bästa.
imorgon ska jag skriva mitt sista prov för den här terminen, imorgon kommer det kännas konstigt att inte gå raka vägen hem efter skolan för att plugga. imorgon hoppas jag att jag kan känna mig fri. om drygt en vecka är det skolavslutning och 10 veckor av frihet. bara den saken att jag antagligen ska spendera de två första veckorna i stockholm hos min älskade andrea för att jobba känns så jävla bra. att sedan spendera fem dagar med min bästavän i borlänge på en sjuk festival och bara leva livet, får mig att bli helt lycklig. att sedan ha resten av sommaren helt oplanerad och kunna göra vad jag vill utan stress, får mig att orka kämpa tills jag har gjort det där sista jävla provet imorgon, dock tänker jag inte kolla en ända gång till i böckerna, provet får gå som det går för jag vet att jag har gjort mitt bästa.
om kärlek och sånt
om att längta. att inte ha träffats på flera dagar och bli kramad så hårt så det känns som att man ska gå sönder. att gå den 7 km långa promenaden hem till honom istället för att ta bussen som vanligt. att sitta i hans kläder ute bland hundratals myggor och dela på en pizza. att somna tidigt och vakna tidigt men ligga kvar i solljuset som lyser in genom fönstret i flera timmar bara för att. att äta frukost i form av glass och kakor i solen på en brygga. att bara gå runt, att hålla handen. att äta jordgubbar i gräset. att veta att han är min, och att all den tid jag spenderar med honom är de stunder jag är lyckligast.
om allt utan förklaring
om att dansa hela natten, skrika sig hes och att känna sig sådär fri och glad. skratta med underbara människor, le och känna sig lycklig. glömma allt om förvirrade tankar, strunta i det trasiga och det som gör ont. men att sedan vakna, påminnas om allt som känns så svårt, tankar och känslor huller om buller. när glömde jag vem jag är, när föll jag ifrån mig själv. ena stunden högst där uppe, andra stunden falla handlöst mot marken. sorterar, tänker, försöker få ordning. ena stunden lyckligast i världen, andra stunden med tårarna trckande mot ögonlocken. med ingen jävla aning om vad det är som känns fel, vad som framkallar klumpen i halsen eller orsaken till tårarna som ljudlöst rinner ner för kinden och fuktar kudden. när känner man sig inte trasig längre?
allting faller ibland
helt plötsligt kommer känslorna av tomhet och allt blir som ett tjockt mörker. denna ständiga press, alla jävla krav och ångest. försöker intala mig själv att det viktigaste inte är att vara bäst, utan att göra sitt bästa. det känns verkligen som att jag tappar livet helt ibland, sitter dagarna in och ut med skolböckerna. tänker tillbaks på förra året vid den här tiden, samma jävla press, en månad innan sommarlov och skolan drar ur alla sista krafter ur en. det känns hopplöst, ser inget slut. en konstant oro. vill bara pausa, ha sommarlov nu. tvingar mig själv att orka ända ut, göra mitt bästa till slutet. samtidigt känns det som att hela omgivningen bryts ner, alla tyngs ner av olika saker. det ända som rör sig bland tankarna är mina egna problem, men också alla andras. jag hatar alla ideal, jag hatar hur alla tror att man måste ändra sig för att bli lycklig. jag vet, det finns ingen genväg till lycka, och lyckan gömmer sig inte bakom träning och mathets. jag hatar att se folk som tänker samma saker som jag gjorde en gång, jag vill bara skrika ut hur idiotiskt det är att lägga ner tid på sånt, men sanningen är att jag istället påverkas. allt påminner mig och varje dag för mig tillbaka till min sjukdomstid. samtidigt hatar jag alla som är friska och som får leva ett liv utan kontrollbehov, utan att behöva kontrolleras av andra, att få träna när de vill och göra som de vill. jag hatar att jag aldrig kommer bli som dem. vissa dagar känns livet bara jävligt orättvist och tungt. idag är en sådan dag.
you
bara att få ligga nära, andas in och andas ut, samma luft. höra hjärtslagen som slår lika hårt som mina. prata om livet, allt som hände innan oss. jag berättar om den jag var, och om allt det som gjorde så ont och som än idag gör ont, men som är en del av mig. och kanske är det just all den trygghet, glädje och kärlek jag känner med dig som får mig att våga, som tillåter mig att vara den jag är. jag visste inget om kärlek, hur det är att ligga tätt intill, att behöva någon och vara behövd, att känna fingertopparna som drar längs huden, att se på någon och känna tillhörelse. jag visste inget om riktig kärlek. och det skrämde mig, och jag blir rädd än. ord som bildar meningar som är så lätta att bara slänga ur sig, men i natten, när ingen annan hör, så får de betydelse. ibland önskar jag att det fanns något att säga, något jag aldrig sagt, som skulle beskriva vem du är för mig och vad du har gjort med mitt liv. jag hade känt mig trasig länge, förstörd och riven i bitar. ett pussel omöjligt att lägga klart. kanske var det för att hatet mot mig själv hade vart så stort så länge, eller för att jag helt hade förlorat mig själv. idag känner jag mig inte trasig, kanske inte som ett färdiglagt pussel heller. men jag uppskattar livet, för du finns i det.
summer 2012
ibland känns det som att det ända jag gör är att tänka, analysera osv. om jag inte tänker så oroar jag mig. nästan alltid inför skolan, prov, inlämningar. annars inför hur jag ska hinna allting, eller för vad som kommer hända imorgon och framöver. det är knappt två månader kvar till sommarlovet, innan det väntar massvis med prov och inlämningar, nationella prov osv. jag har en fin ångest över sommarjobb, det lyser med sin frånvaro och då kommer ännu en stor ångest, pengar. har dock kommit fram till en bra plan, tiden fram till sommaren ska jag satsa på skolan lika mycket som innan och verkligen göra mitt bästa. sen ska jag jobba in så mycket pengar som jag kan/får och spara allt inför sommaren. jag ska vila och skippa allt dåligt som hör till fester osv, det bidrar till allt för mycket dagen efterångest då man blir alltför seg för plugg och viktiga saker. myskvällar och chilltider kommer bli en strandad på helgerna för att komma ifrån allt med magproblem osv. vill va helt frisk och kunna satsa på träning och bygga upp min kropp som jag en gång förstörde helt. jag är taggad, kommer va så jävla välförtjänt av sommaren.
men kärleken finns där en gång, bygg något vacker eller krossa allt
kent strömmar ut ur högtalarna och vissa stunder så känns de som att meningarna stämmer över med allt jag känner så jävla väl. läser samtidigt om världskrigen och försöker få in alla händelser, årtal osv i hjärnan. samtidigt tänker jag för mycket, försöker komma till rätta med allt. vill bara sitta ute i solen och bara vara. är glad för mina fina vänner som alltid kan säga de rätta orden, hur jobbigt allt än känns. världens bästa!
Jag knuffas, tappar andan, och regnet vräker ner
försöker komma på något att skriva, sätta ord på något jag känner, men jag vet inte riktigt bara. tänker på allt som var förut, tänker på vem jag är idag. är rädd, tänker på allt man har och allt som man kan förlora. tänker på att världen är orättvis för det måste den ju vara när alla ständigt pratar om sina problem. eller så älskar bara alla att tycka synd om sig själv. det är konstigt det där, hur mycket energi som läggs på att må dåligt. det ända jag känner är att jag är klar med att tycka synd. jag tyckte synd om mig själv i ett år, i ett år så grät jag mig till sömns från och till, ångesten högg mig i ryggen varje gång jag vände mig om. jag var så fruktansvärt rädd att bli lämnad ensam, och känslan har inte lämnat mig. nätter när paniken lägger sig runt mig, och hur nära jag än ligger, hur hårt jag än klamrar mig fast så river det längs ryggraden. jag är rädd att inte räcka till, när alla tankar och känslor svävar fritt och allt blir tomt. när något är så nära, men allt känns så långt bort. men allt kommer till den som vågar vara rädd.
och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
en evighetslång kamp, varje jävla dag. om vad som är rätt, vad som är fel. om att ha ont men alltid tänka det går över. om att tänka, leta bland alla förvirrade tankar bara för att hitta det som är rätt. om att känna ett stort jävla misslyckande, bara. om att inte vilja, men göra ändå. om att försöka dränka allting, skjuta allt så långt bort ifrån mig själv, bara för en stund. men allting kommer igen, och igen och igen. längst där inne finns allting som har vart jag en gång, längst där inne pågår en kamp utan slut, en kamp om allting. jag vill ju fan bara vara stark, men allting kommer tillbaka
det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegriligt svårt
det är så jävla svårt, ibland. blir man någonsin fri från något som suttit så djupt i en. lämnar tankarna någonsin en helt. om jag kunde göra ogjort skulle jag göra det. det tär på mig, varje dag. jag vill inte tillbaka, aldrig igen. som en evig kamp, jag vet vad som är rätt, jag är starkare, det är väl bara att göra. men något kämpar emot. det känns som ett bakslag, jag skäms och jag vill bara vara stark. men jag orkar inte ljuga för mig själv. det gör fortfarande ont, ibland.
det slår mig ibland
den här människan är en av de bästa jag har. hon är den klokaste, finaste, knäppaste osv. hon är den vännen jag har känt längst som jag fortfarande har kontakt med. det är med henne jag har kanske den konstigtaste relationen. när hon började i min klass i fyran så låtsades vi att vi inte kände varandra, även fast vi var nästintill bästa vänner. en lång och otroligt konstig historia. allting började i stallet när hon en gång skulle rida extra i min ridgrupp. jag kommer ihåg att vi bar fram bommar tillsammans och jag kommer ihåg att hon en färglad stor tjocktröja på sig. i hela mellanstadiet så var vi varje dag, hela dagarna. vi gick nästan alltid hem till mig efter skolan, åt massvis med ostmackor och drack oboy. mer vet jag inte riktigt vad vi gjorde, men vi tröttnade verkligen aldrig på varandra. det finns nog inte heller någon vän som jag har bråkat så mycket med som med henne, ibland bråkade vi varje dag och det slutade alltid med att hon grät och jag grät nästan aldrig, det är väl så jag är. vi var också brevvänner, ibland skrev vi helt normala brev om vad vi hade gjort idag ochsåvidare, och ibland skrev vi djupa brev om hur vi kände och allt sånt där, oftast när vi hade bråkat. under en period köpte vi alltid med oss en ben&jerrys när vi gick hem från skolan, sedan åt vi den framför top model. en vinter var jag med henne och hennes familj till lofsdalen och åkte skidor, så himla härligt och jag känner mig alltid så välkommen och trygg hos hennes familj. det är sjukt hur många minnen vi har, hur mycket saker vi har gjort tillsammans. hon är alltid den som kommer med de klokaste sakerna, som alltid ger mig råd och berättar för mig vad jag borde och inte borde göra. hon har vart med om så mycket och jag känner nog ingen som är så stark i sig själv. om det är någon jag ser upp till så är det henne. vi kommer alltid hålla ihop, det vet jag. jag älskar dig
om allt det där
om att tvivla, vara rädd, gång på gång undra över hur jag kunde hitta någon som dig. om att ligga tätt intill. om att känna sig älskad även fast man trodde att ingen någonsin skulle kunna älska en igen.
jag levde i en värld där alla tyckte synd om mig. där alla såg på mig med de där medlidande blickarna. där folk drog sig undan, för jag var psykiskt instabil. alltid på gränsen. alltid med ångesten nära till hands. jag kunde inte kontrollera mig själv. jag som hade mina dagar planerade från sekunden jag vaknade tills den jag somnade. slänga maten när ingen såg, bete mig helt som vanligt, träna tills jag svimfärdig gick av träningsmaskinerna, se på mig själv och hata, ångesten som höll mig vaken om nätterna. hur tror ni att det känns när någon kommer och förstör alla mina planer, ger mig en ny lista där ett helt nytt liv är planerat. hur skulle allt bli bra, när allt bara blev värre, när ångesten som först bara hade visat sig några gånger per dag, utvecklades till att hålla mig sällskap varje minut, varje sekund. jag kände mig inte längre som en människa, jag kände mig som en sjukdom som alla skulle bota. och som tur var insåg jag relativt snabbt att ingen sjukdom går att bota, om sjukdomen inte själv vill bli botad. någonstans bestämde jag mig, helt omedvetet, att jag skulle bli frisk. jag kämpade fortfarande emot, men någonstans ville jag kanske ändå.
det kanske handlar om att gå vidare, att förstå att det förflutna inte bestämmer din framtid. jag försöker lära mig, att bara för att jag en gång hatade mig själv till det yttersta, och fortfarande känner samma känsla ibland, så finns det andra som ser det mindre fula. ibland är jag livrädd, när du viskar "jag älskar dig", och drar min iskalla kropp närmare din, när du ser på mig och ler, och är precis bredvid mig, bara för att du vill. gång på gång tänker jag, "jag är inte värd det här", "helt plötsligt kommer du upptäcka allt det fula, och inget av det fina kommer finnas kvar" men efter sju månader så står du kvar precis på samma ställe, bredvid. och varje dag försöker jag förstå att jag är värd det, att det är okej att vara lycklig.
jag levde i en värld där alla tyckte synd om mig. där alla såg på mig med de där medlidande blickarna. där folk drog sig undan, för jag var psykiskt instabil. alltid på gränsen. alltid med ångesten nära till hands. jag kunde inte kontrollera mig själv. jag som hade mina dagar planerade från sekunden jag vaknade tills den jag somnade. slänga maten när ingen såg, bete mig helt som vanligt, träna tills jag svimfärdig gick av träningsmaskinerna, se på mig själv och hata, ångesten som höll mig vaken om nätterna. hur tror ni att det känns när någon kommer och förstör alla mina planer, ger mig en ny lista där ett helt nytt liv är planerat. hur skulle allt bli bra, när allt bara blev värre, när ångesten som först bara hade visat sig några gånger per dag, utvecklades till att hålla mig sällskap varje minut, varje sekund. jag kände mig inte längre som en människa, jag kände mig som en sjukdom som alla skulle bota. och som tur var insåg jag relativt snabbt att ingen sjukdom går att bota, om sjukdomen inte själv vill bli botad. någonstans bestämde jag mig, helt omedvetet, att jag skulle bli frisk. jag kämpade fortfarande emot, men någonstans ville jag kanske ändå.
det kanske handlar om att gå vidare, att förstå att det förflutna inte bestämmer din framtid. jag försöker lära mig, att bara för att jag en gång hatade mig själv till det yttersta, och fortfarande känner samma känsla ibland, så finns det andra som ser det mindre fula. ibland är jag livrädd, när du viskar "jag älskar dig", och drar min iskalla kropp närmare din, när du ser på mig och ler, och är precis bredvid mig, bara för att du vill. gång på gång tänker jag, "jag är inte värd det här", "helt plötsligt kommer du upptäcka allt det fula, och inget av det fina kommer finnas kvar" men efter sju månader så står du kvar precis på samma ställe, bredvid. och varje dag försöker jag förstå att jag är värd det, att det är okej att vara lycklig.
life
allt går lite som i en bergochdalbana, känns de som. i helgen hade jag fetaste ångesten/stressen inför livet, ton med plugg och sen fick jag erbjudande om jobb. provade jobbet i måndags, som telefonförsäljare, det var så otroligt obehagligt på något konstigt sätt. känslan av att ringa person efter person, och varje gång känna sig så otroligt ouppskattad. gick därifrån efter fyra timmar med den okönaste känslan, i tisdags gick jag inte tillbaka.
igår skulle jag åkt till romme, satt i tisdagskväll och trodde jag skulle gå under så igår stannade jag hemma och pluggade helahela dagen. och ojojoj vad mitt liv är jobbigt, haha förlåt! men känner bara för att skriva av mig lite. känner att jag börjar komma tillbaka lite på banan nu iallafall, har dock ett svårt biologiprov imorgon men efter gårdagen så känns de okej nu! hade en kort skoldag idag med tre lektioner, gick och handlade med mami sen och nu sitter jag och trycker in det sista om individens genetik i huvudet. i helgen ska jag förbereda mig inför den årliga helvetesveckan innan lov, men ska hinna med och ha lite kul också!
ibland känns verkligen livet förjävligt, livslusten försvinner helt, tårar bara rinner för att allt känns så hopplöst. men kanske måste det vara så för att man ska fortsätta kämpa, varje gång.
aldrig utan mina bästa, familj vänner osv
igår skulle jag åkt till romme, satt i tisdagskväll och trodde jag skulle gå under så igår stannade jag hemma och pluggade helahela dagen. och ojojoj vad mitt liv är jobbigt, haha förlåt! men känner bara för att skriva av mig lite. känner att jag börjar komma tillbaka lite på banan nu iallafall, har dock ett svårt biologiprov imorgon men efter gårdagen så känns de okej nu! hade en kort skoldag idag med tre lektioner, gick och handlade med mami sen och nu sitter jag och trycker in det sista om individens genetik i huvudet. i helgen ska jag förbereda mig inför den årliga helvetesveckan innan lov, men ska hinna med och ha lite kul också!
ibland känns verkligen livet förjävligt, livslusten försvinner helt, tårar bara rinner för att allt känns så hopplöst. men kanske måste det vara så för att man ska fortsätta kämpa, varje gång.
aldrig utan mina bästa, familj vänner osv
tiden läker inte alla sår
läste en sak någonstans, och det var så jävla rätt. finns det något värre än att sitta och äta med människor som äter en halv potatis och några grönsaker och sen utbrister, "herregud vad mätt jag är!" personer som bara sitter och petar i maten. tanken på att jag har vart precis likadan gör.så.jävla.ont. hur kan man göra så mot sig själv, hur kan man utesluta saker som är livsviktiga. hur kan man besluta sig för att inte få må bra. hur kan man tro att lyckan sitter i hur man ser ut. hur kan man tro att man inte är värd mat. idag kan jag inte förstå, hur orkar man? hur orkade jag. varje dag samma sak. jag provade alla sätt som fanns för att komma undan maten. träningen var det ända jag hade, ett evighetstrampande på maskinerna. flera timmars långa promenader. gråta sig till sömns. hatahatahata. försvinna. om det finns något jag hatar mig själv för, är det att jag gjorde detta. för jag kommer alltid få leva med minnena. jag kommer få stå ut med tankarna längst bak i huvudet, och ångesten som är så nära och samtidigt så långt bort. vissa stunder kommer jag inse att det känns precis likadant som förut. jag kommer då och då känna den där svagheten och rädslan, den går inte att radera. jag är inte sjuk, men kanske blir jag aldrig helt frisk. så otroligt djupa sår som gång på gång revs upp, förvandlades till ärr som aldrig går bort. ärr som inte gör ont, men som alltid påminner. ärr som inte syns, men som känns. någon som inte vet, kan inte heller se. jag är inte en trasig, blek människa som alltid är på gränsen att bryta ihop som jag var då, men jag kommer så väl ihåg hur det kändes, precis när ångesten exploderade i tusentals tårar, skrik och panik. jag glömmer det aldrig, det kommer alltid vara en del av mig.
