om allt det där
om att tvivla, vara rädd, gång på gång undra över hur jag kunde hitta någon som dig. om att ligga tätt intill. om att känna sig älskad även fast man trodde att ingen någonsin skulle kunna älska en igen.
jag levde i en värld där alla tyckte synd om mig. där alla såg på mig med de där medlidande blickarna. där folk drog sig undan, för jag var psykiskt instabil. alltid på gränsen. alltid med ångesten nära till hands. jag kunde inte kontrollera mig själv. jag som hade mina dagar planerade från sekunden jag vaknade tills den jag somnade. slänga maten när ingen såg, bete mig helt som vanligt, träna tills jag svimfärdig gick av träningsmaskinerna, se på mig själv och hata, ångesten som höll mig vaken om nätterna. hur tror ni att det känns när någon kommer och förstör alla mina planer, ger mig en ny lista där ett helt nytt liv är planerat. hur skulle allt bli bra, när allt bara blev värre, när ångesten som först bara hade visat sig några gånger per dag, utvecklades till att hålla mig sällskap varje minut, varje sekund. jag kände mig inte längre som en människa, jag kände mig som en sjukdom som alla skulle bota. och som tur var insåg jag relativt snabbt att ingen sjukdom går att bota, om sjukdomen inte själv vill bli botad. någonstans bestämde jag mig, helt omedvetet, att jag skulle bli frisk. jag kämpade fortfarande emot, men någonstans ville jag kanske ändå.
det kanske handlar om att gå vidare, att förstå att det förflutna inte bestämmer din framtid. jag försöker lära mig, att bara för att jag en gång hatade mig själv till det yttersta, och fortfarande känner samma känsla ibland, så finns det andra som ser det mindre fula. ibland är jag livrädd, när du viskar "jag älskar dig", och drar min iskalla kropp närmare din, när du ser på mig och ler, och är precis bredvid mig, bara för att du vill. gång på gång tänker jag, "jag är inte värd det här", "helt plötsligt kommer du upptäcka allt det fula, och inget av det fina kommer finnas kvar" men efter sju månader så står du kvar precis på samma ställe, bredvid. och varje dag försöker jag förstå att jag är värd det, att det är okej att vara lycklig.
jag levde i en värld där alla tyckte synd om mig. där alla såg på mig med de där medlidande blickarna. där folk drog sig undan, för jag var psykiskt instabil. alltid på gränsen. alltid med ångesten nära till hands. jag kunde inte kontrollera mig själv. jag som hade mina dagar planerade från sekunden jag vaknade tills den jag somnade. slänga maten när ingen såg, bete mig helt som vanligt, träna tills jag svimfärdig gick av träningsmaskinerna, se på mig själv och hata, ångesten som höll mig vaken om nätterna. hur tror ni att det känns när någon kommer och förstör alla mina planer, ger mig en ny lista där ett helt nytt liv är planerat. hur skulle allt bli bra, när allt bara blev värre, när ångesten som först bara hade visat sig några gånger per dag, utvecklades till att hålla mig sällskap varje minut, varje sekund. jag kände mig inte längre som en människa, jag kände mig som en sjukdom som alla skulle bota. och som tur var insåg jag relativt snabbt att ingen sjukdom går att bota, om sjukdomen inte själv vill bli botad. någonstans bestämde jag mig, helt omedvetet, att jag skulle bli frisk. jag kämpade fortfarande emot, men någonstans ville jag kanske ändå.
det kanske handlar om att gå vidare, att förstå att det förflutna inte bestämmer din framtid. jag försöker lära mig, att bara för att jag en gång hatade mig själv till det yttersta, och fortfarande känner samma känsla ibland, så finns det andra som ser det mindre fula. ibland är jag livrädd, när du viskar "jag älskar dig", och drar min iskalla kropp närmare din, när du ser på mig och ler, och är precis bredvid mig, bara för att du vill. gång på gång tänker jag, "jag är inte värd det här", "helt plötsligt kommer du upptäcka allt det fula, och inget av det fina kommer finnas kvar" men efter sju månader så står du kvar precis på samma ställe, bredvid. och varje dag försöker jag förstå att jag är värd det, att det är okej att vara lycklig.
Kommentarer
Trackback
