ett återkommande tanke. en vilja och något som kanske verkligen behövs. jag måste släppa saker nu och gå vidare. i hela mitt liv har jag hängt mig kvar vid saker, saker som gjort ont men som har blivit som någon slags drog. jag har hållt kvar vid en sjukdom i tre år nu, jag har inget svar på varför, varför jag tillåter hjärnspökena förstöra fortfarande, varför jag tillåter mig själv att må dåligt över något som inte är värt någonting i hela den här världen. visst, det går inte att bestämma en dag att idag ska jag bli frisk, idag ska jag rensa ut tankarna som påminner mig om ätstörningen, idag ska jag inte se mig själv i spegeln och hata, idag ska jag inte välkomna ångesten. men kanske kan jag försöka ännu lite mer. samtidigt som dessa problem snurrar runt och konstant är medvetna och nära till hands, så händer andra saker. man ändrar riktning och lämnar och lämnas av människor, man tar beslut som man vet är fel, som kommer göra ont, men som bara blir. för ett år sedan skrev jag i den här bloggen om precis samma saker som idag, kanske var jag inte lika öppen och kanske berodde det på att jag inte var tillräckligt stark då, jag hade inte fått distans till saker. nu sitter jag här idag, kan berätta om allt de som gjort och fortfarande gör ont. kan skratta och förundras över hur otroligt stört mitt liv var, och visst, jag vet att mitt liv fortfarande är stört och att jag ibland beter mig precis som en människa som är sjuk. men jag måste vidare nu, släppa taget helt. jag anser absolut inte att jag är sjuk i anorexia längre, och för mig har den konstateringen alltid vart väldigt svår, jag har aldrig uttalat meningen "jag har anorexia". det låter hemskt och det skrämmer mig. en ätstörning låter på något sätt bättre, en ätstörning behöver inte vara så allvarlig. men det handlar inte om vad jag har vart, hur jag har mått eller hur lång tid som har gått. det handlar om att gå vidare nu, därför tänker jag ta bort bloggen snart, och om jag tänker börja skriva någon annanstans eller inte vet jag inte än. jag vet bara att det mest passande ordet just nu är "omstart" jag börjar på ett nytt kapitel nu.

idag mår jag icke så bra. igår styrdes de upp en fin försenad 18årsfest här hemma, först middag med mina bästa, och lite senare anlände en hel drös med andra sköna människor! lite för mycket dricka, lite för mycket skrikande som har resulterat i en paj röst och hals och sen lite för få sömntimmar inatt har resulterat i en inte alls för produktiv dag! de ända vettiga är väl en långpromenad med sis&mami, städning och lite sångträning inför måndag då jag och bror ska sjunga på begravning. just nu sitter jag med mami, bror, emma och zack och tittar på film och myser. en sväng på krogen med emelie och petra var det tänkt men vi skippar nog de va, snart är det ju onsdag igen så vi laddar inför de! har ett antal dagar som jag ser sjukt mycket fram emot nu, ska göra något med julia&emelie imorgon, har dock inte fått reda på vad så antar att vad som helst kan hända! annars är stockholm och erik hassle med sara planerat på tisdag, lillördag på onsdag som innebär middag och utgång med fina vänner, kanske en after work på torsdag osvosv. försöker liksom hänga med i livet, inte tänka så mycket på allt som gör ont, tänka bort och trycka undan saknaden, spendera så mycket tid som möjligt med mina bästa. livet går vidare

saker går fel, man gör fel. saker förändras osv. det går upp och ner just nu, ibland känns det jobbigt och ibland känns de lite bättre. igår hade jag en bra dag med fina vänner på gröna lund, har dock inte mått lika bra idag, rösten är paj och förkylningen är på g, men imorgon kör vi påt igen! en fin 18årsfest med fina vänner ska styras upp och jag är taggad! idag har jag vart en sväng i västerås och uträttat lite med papi&monika samt ätit goda köttbullar på ikea! nu ikväll har jag myst hos min vän emelie, blivit bjuden på god mat osådär. myser med familjen framför en film just nu, lite kvällsmat på detta sen sängen inom en snar framtid, har inte fått så många sömntimmar den senaste veckan.
love

försöker tänka bort. försöker inte känna. men det känns tungt många gånger, det kommer över mig ibland, eller kanske gång på gång, men jag vill bli av med det här nu, på en gång. jag vill inte behöva sakna att träna, jag vill få göra det när jag vill. jag vill få äta när jag är hungrig, och slippa när jag är mätt. jag ångrar så att jag satte ett idiotiskt nyårslöfte för flera år sen, som har suttit så djupa sår att jag börjar tvivla på om de någonsin kommer gå bort.

sanningen är väl den att jag är så trött på detta, jag är trött på att inte få vara normal, inte få leva normalt. jag är trött på att varje dag höra på folk som pratar om hur de ska gå ner i vikt, om hur mycket de ska träna osv. jag är trött på att vara kontrollerad och inte få göra det jag vill. hela min kropp längtar efter att få röra på sig, jag saknar endorfinerna efter ett jobbigt träningspass. jag avundas människorna som med tunga steg släpar sig till gymet, eller fasar inför en joggingtur i skogen, för jag vill med. det kan väl inte vara så svårt att gå upp några kilo och bli frisk, jag förstår inte ens själv. men längst där inne sitter väl hjärnspökena kvar, de föraktar varje godisbit som skulle kunna innebära att jag går upp i vikt. de påminner mig om att det gjorde ont att inte vara nöjd med sig själv, och de påminner mig om att ångesten när som helst kan komma tillbaka och plåga mig igenom nätterna. men jag vet ju vad jag måste, och jag är trött på att hela tiden falla tillbaka. det är plågsamt att försöka, men inte lyckas. och det är jobbigt att inte kunna förklara hur det känns, hur det känns att känna sig som en delad person, ena delen är jag och den andra är en sjukdom. ibland är sjukdomsdelen stor, men det var mest förut. jag kan inte förklara hur det känns att i varje rörelse, i varje händelse och i varje ord på något sätt påminnas av helvetet. jag kan se tillbaka, jag kan prata om hur jag satt i timmar vid matbordet och grät, grät över att vara så svag, grät över att se maten som låg framför mig, det värsta jag visste, som väntade på att bli uppäten. ända tills jag ätit upp allt som fanns på tallriken fick jag lämna bordet. de flesta gångerna la jag mig på sängen, antingen rann tårarna stilla nedför kinderna eller så blandades de av panik och skrik. många gånger tänkte jag, "jag vill inte leva längre", "det är inte värt det här längre" jag tvivlade, och jag skäms. jag skäms för att jag var så otroligt svag, för att jag har slängt bort så många dagar, sekunder och tårar på något så dumt. jag vill inte leva i det här längre, men jag accepterade för längesen att jag kanske aldrig blir kvitt detta. jag tror inte tillräckligt djupa sår läker, de sitter kvar där och påminner dig om hur ont allt gjorde en gång, och får dig att uppskatta att nuet är mycket bättre. allt är inte helt bra, jag har fortfarande alla kaloritabeller inpräntade i hjärnan, jag gråter när allt känns för tungt och varje dag har jag fortfarande en kamp mellan mig själv, och hjärnspökena. en dag vinner jag.

sanningen är väl den att jag är så trött på detta, jag är trött på att inte få vara normal, inte få leva normalt. jag är trött på att varje dag höra på folk som pratar om hur de ska gå ner i vikt, om hur mycket de ska träna osv. jag är trött på att vara kontrollerad och inte få göra det jag vill. hela min kropp längtar efter att få röra på sig, jag saknar endorfinerna efter ett jobbigt träningspass. jag avundas människorna som med tunga steg släpar sig till gymet, eller fasar inför en joggingtur i skogen, för jag vill med. det kan väl inte vara så svårt att gå upp några kilo och bli frisk, jag förstår inte ens själv. men längst där inne sitter väl hjärnspökena kvar, de föraktar varje godisbit som skulle kunna innebära att jag går upp i vikt. de påminner mig om att det gjorde ont att inte vara nöjd med sig själv, och de påminner mig om att ångesten när som helst kan komma tillbaka och plåga mig igenom nätterna. men jag vet ju vad jag måste, och jag är trött på att hela tiden falla tillbaka. det är plågsamt att försöka, men inte lyckas. och det är jobbigt att inte kunna förklara hur det känns, hur det känns att känna sig som en delad person, ena delen är jag och den andra är en sjukdom. ibland är sjukdomsdelen stor, men det var mest förut. jag kan inte förklara hur det känns att i varje rörelse, i varje händelse och i varje ord på något sätt påminnas av helvetet. jag kan se tillbaka, jag kan prata om hur jag satt i timmar vid matbordet och grät, grät över att vara så svag, grät över att se maten som låg framför mig, det värsta jag visste, som väntade på att bli uppäten. ända tills jag ätit upp allt som fanns på tallriken fick jag lämna bordet. de flesta gångerna la jag mig på sängen, antingen rann tårarna stilla nedför kinderna eller så blandades de av panik och skrik. många gånger tänkte jag, "jag vill inte leva längre", "det är inte värt det här längre" jag tvivlade, och jag skäms. jag skäms för att jag var så otroligt svag, för att jag har slängt bort så många dagar, sekunder och tårar på något så dumt. jag vill inte leva i det här längre, men jag accepterade för längesen att jag kanske aldrig blir kvitt detta. jag tror inte tillräckligt djupa sår läker, de sitter kvar där och påminner dig om hur ont allt gjorde en gång, och får dig att uppskatta att nuet är mycket bättre. allt är inte helt bra, jag har fortfarande alla kaloritabeller inpräntade i hjärnan, jag gråter när allt känns för tungt och varje dag har jag fortfarande en kamp mellan mig själv, och hjärnspökena. en dag vinner jag.

försöker skriva något här nästan varje dag, börjar skriva en mening men sen känns allt ovärt, vem vill egentligen sitta och läsa om mitt liv? om det nu finns det så har du tur nu.
livet rullar på, snart har en månad gått på sommarlovet och det är knappt en och en halv månad kvar. allt jag hade planerat för denna sommar har jag gjort, en vecka i stockholm för jobb och en vecka på peace&love. och nu då? planerar in något att göra ungefär varje dag bara för att inte bli rastlös, men känns ändå som att jag kommer få lite panik innan skolan börjar igen, men får väl sysselsätta mig. atm sitter jag i soffan framför nyhetsmorgon och äter frukost, keso&yoghurt med jordgubbar, mango och musli, kaffe, knäcke med ägg och sen lite vattenmelon, bästa som finns. ska nog jobba lite nu på förmiddagen sen träffa sara. tänkte återkomma med lite bilder när jag har fört över de. puss!