sanningen är väl den att jag är så trött på detta, jag är trött på att inte få vara normal, inte få leva normalt. jag är trött på att varje dag höra på folk som pratar om hur de ska gå ner i vikt, om hur mycket de ska träna osv. jag är trött på att vara kontrollerad och inte få göra det jag vill. hela min kropp längtar efter att få röra på sig, jag saknar endorfinerna efter ett jobbigt träningspass. jag avundas människorna som med tunga steg släpar sig till gymet, eller fasar inför en joggingtur i skogen, för jag vill med. det kan väl inte vara så svårt att gå upp några kilo och bli frisk, jag förstår inte ens själv. men längst där inne sitter väl hjärnspökena kvar, de föraktar varje godisbit som skulle kunna innebära att jag går upp i vikt. de påminner mig om att det gjorde ont att inte vara nöjd med sig själv, och de påminner mig om att ångesten när som helst kan komma tillbaka och plåga mig igenom nätterna. men jag vet ju vad jag måste, och jag är trött på att hela tiden falla tillbaka. det är plågsamt att försöka, men inte lyckas. och det är jobbigt att inte kunna förklara hur det känns, hur det känns att känna sig som en delad person, ena delen är jag och den andra är en sjukdom. ibland är sjukdomsdelen stor, men det var mest förut. jag kan inte förklara hur det känns att i varje rörelse, i varje händelse och i varje ord på något sätt påminnas av helvetet. jag kan se tillbaka, jag kan prata om hur jag satt i timmar vid matbordet och grät, grät över att vara så svag, grät över att se maten som låg framför mig, det värsta jag visste, som väntade på att bli uppäten. ända tills jag ätit upp allt som fanns på tallriken fick jag lämna bordet. de flesta gångerna la jag mig på sängen, antingen rann tårarna stilla nedför kinderna eller så blandades de av panik och skrik. många gånger tänkte jag, "jag vill inte leva längre", "det är inte värt det här längre" jag tvivlade, och jag skäms. jag skäms för att jag var så otroligt svag, för att jag har slängt bort så många dagar, sekunder och tårar på något så dumt. jag vill inte leva i det här längre, men jag accepterade för längesen att jag kanske aldrig blir kvitt detta. jag tror inte tillräckligt djupa sår läker, de sitter kvar där och påminner dig om hur ont allt gjorde en gång, och får dig att uppskatta att nuet är mycket bättre. allt är inte helt bra, jag har fortfarande alla kaloritabeller inpräntade i hjärnan, jag gråter när allt känns för tungt och varje dag har jag fortfarande en kamp mellan mig själv, och hjärnspökena. en dag vinner jag.