om allt utan förklaring
om att dansa hela natten, skrika sig hes och att känna sig sådär fri och glad. skratta med underbara människor, le och känna sig lycklig. glömma allt om förvirrade tankar, strunta i det trasiga och det som gör ont. men att sedan vakna, påminnas om allt som känns så svårt, tankar och känslor huller om buller. när glömde jag vem jag är, när föll jag ifrån mig själv. ena stunden högst där uppe, andra stunden falla handlöst mot marken. sorterar, tänker, försöker få ordning. ena stunden lyckligast i världen, andra stunden med tårarna trckande mot ögonlocken. med ingen jävla aning om vad det är som känns fel, vad som framkallar klumpen i halsen eller orsaken till tårarna som ljudlöst rinner ner för kinden och fuktar kudden. när känner man sig inte trasig längre?
Kommentarer
Trackback
