helt mörkt. helt tyst, om det inte vore för musiken som strömmar ut för att överrösta tankarna. tankarna som skapar något kaosliknande i min hjärna. hullerombuller, ingen klarhet. jag har aldrig vart den som pratar om vad jag känner, berättat om mina funderingar eller hjärnspöken. en feg liten människa som alltid har vart rädd. och jag skäms. jag har lagt allt på hög, allt som har vart jobbigt har jag gömt längst in där ingen kan se. ibland har allt blivit för mycket, och man faller ibland, det gör alla. jag har fallit många gånger. jag föll så jävla långt och hårt en gång, och jag har inte tagit mig upp än. varje dag känns fortfarande lite som en kamp som jag har med mig själv. en kamp jag inte kan förklara för någon annan, och ingen annan kan förstå heller. det kanske jag har så svårt att berätta, för att känna sig oförstådd är värre än att inte känna något alls. det gör ont ibland, och ibland, allt för många gånger, förstår jag inte varför. ibland hatar jag verkligen livet, jag hatar att befinna mig längst ner, att ha saker att se fram emot, att vara omringad av person som bryr sig men ändå inte känna någon livslust. jag skulle göra vad som helst för att förklara, men jag har inga ord som skulle få någon att förstå. det gör bara ont