jag har ingen ork kvar, kan nästintill inte finna en endaste gnutta energi kvar i min kropp. det senaste halvåret har känts mest som en berg&dalbana, upp&ner, förvirrad, glad, ledsen. en fruktansvärd stress som har bidragit till magproblem och magkatarr, sömnproblem. vissa dagar har jag suttit med skolarbeten liggande framför mig på hela köksbordet, och allt har känts som ett ända jävla mörker, som ett rent helvete. jag har känt mig hjälplös och flera gånger bara velat ge upp. gamla sår har rivits upp och jag har återvänt till ett ställe där jag spenderade en stor del för två år sedan, den tid av mitt liv som jag mådde sämst. det kändes som ett ända stort bakslag, som att ha kämpat sig så långt fram, lämnat en fruktansvärd ätstörning som tärde på mig till de yttersta, som rev sönder hela mig. folk har intalat mig att felsteg och bakslag är vanligt, men det gjorde ändå så fruktansvärt ont. en stor klump i halsen varanda gång jag har gått den där vägen den senaste tiden. att minnas allt igen, prata om samma saker, att känna sig sjuk igen. många gånger har det känts som att jag aldrig kommer bli frisk, vissa dagar så nära på att ge upp. kvällar då det har tagit timmar att somna, tårarna och hjälplösheten, musiken för att dränka all smärta. jag vill lämna allt nu, trycka på en knapp och komma ifrån allt det där. men det går inte, finns inga genvägar. vissa dagar har jag hatat livet, jag har hatat att behöva leva i det och känna mig så onormal och sjuk. att vara kontrollerad och inte kunna leva normalt. andra dagar har jag känt mig stark, vissa dagar har jag älskat livet.
imorgon ska jag skriva mitt sista prov för den här terminen, imorgon kommer det kännas konstigt att inte gå raka vägen hem efter skolan för att plugga. imorgon hoppas jag att jag kan känna mig fri. om drygt en vecka är det skolavslutning och 10 veckor av frihet. bara den saken att jag antagligen ska spendera de två första veckorna i stockholm hos min älskade andrea för att jobba känns så jävla bra. att sedan spendera fem dagar med min bästavän i borlänge på en sjuk festival och bara leva livet, får mig att bli helt lycklig. att sedan ha resten av sommaren helt oplanerad och kunna göra vad jag vill utan stress, får mig att orka kämpa tills jag har gjort det där sista jävla provet imorgon, dock tänker jag inte kolla en ända gång till i böckerna, provet får gå som det går för jag vet att jag har gjort mitt bästa.