försöker komma på något att skriva, sätta ord på något jag känner, men jag vet inte riktigt bara. tänker på allt som var förut, tänker på vem jag är idag. är rädd, tänker på allt man har och allt som man kan förlora. tänker på att världen är orättvis för det måste den ju vara när alla ständigt pratar om sina problem. eller så älskar bara alla att tycka synd om sig själv. det är konstigt det där, hur mycket energi som läggs på att må dåligt. det ända jag känner är att jag är klar med att tycka synd. jag tyckte synd om mig själv i ett år, i ett år så grät jag mig till sömns från och till, ångesten högg mig i ryggen varje gång jag vände mig om. jag var så fruktansvärt rädd att bli lämnad ensam, och känslan har inte lämnat mig. nätter när paniken lägger sig runt mig, och hur nära jag än ligger, hur hårt jag än klamrar mig fast så river det längs ryggraden. jag är rädd att inte räcka till, när alla tankar och känslor svävar fritt och allt blir tomt. när något är så nära, men allt känns så långt bort. men allt kommer till den som vågar vara rädd.