tiden läker inte alla sår
läste en sak någonstans, och det var så jävla rätt. finns det något värre än att sitta och äta med människor som äter en halv potatis och några grönsaker och sen utbrister, "herregud vad mätt jag är!" personer som bara sitter och petar i maten. tanken på att jag har vart precis likadan gör.så.jävla.ont. hur kan man göra så mot sig själv, hur kan man utesluta saker som är livsviktiga. hur kan man besluta sig för att inte få må bra. hur kan man tro att lyckan sitter i hur man ser ut. hur kan man tro att man inte är värd mat. idag kan jag inte förstå, hur orkar man? hur orkade jag. varje dag samma sak. jag provade alla sätt som fanns för att komma undan maten. träningen var det ända jag hade, ett evighetstrampande på maskinerna. flera timmars långa promenader. gråta sig till sömns. hatahatahata. försvinna. om det finns något jag hatar mig själv för, är det att jag gjorde detta. för jag kommer alltid få leva med minnena. jag kommer få stå ut med tankarna längst bak i huvudet, och ångesten som är så nära och samtidigt så långt bort. vissa stunder kommer jag inse att det känns precis likadant som förut. jag kommer då och då känna den där svagheten och rädslan, den går inte att radera. jag är inte sjuk, men kanske blir jag aldrig helt frisk. så otroligt djupa sår som gång på gång revs upp, förvandlades till ärr som aldrig går bort. ärr som inte gör ont, men som alltid påminner. ärr som inte syns, men som känns. någon som inte vet, kan inte heller se. jag är inte en trasig, blek människa som alltid är på gränsen att bryta ihop som jag var då, men jag kommer så väl ihåg hur det kändes, precis när ångesten exploderade i tusentals tårar, skrik och panik. jag glömmer det aldrig, det kommer alltid vara en del av mig.
Kommentarer
Trackback
