man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå
kanske har jag alltid trott att jag inte förtjänar kärlek. vissa gånger tillochmed rädd för det. jag har hatat mig själv så fruktansvärt mycket vissa gånger. inte förstått hur det känns att acceptera. förundrats och hatat människorna runt omkring för att de fått gåvan att kunna älska sig själva. varför kan de när inte jag kan? varför ska det vara så svårt att förstå att vi alla har brister. jag förstod inte, kunde inte ta in orden. "jag tycker verkligen om dig" man kan inte tycka om en sådan som mig, jag har vart trasig så länge och du får inte tycka om någon som inte tycker om sig själv. ett ofärdig lagt pussel är inte fint. men någonstans i all oordning, så inser jag att jag inte är trasig idag. och det finns något att älska i varje människa. men det är fortfarande svårt att förstå, ibland känns det som att jag knuffas omkull, tappar taget. inser att jag har allt jag behöver. inser att jag har världens finaste vänner. som ett sms från ingenstans med en så enkel mening, men som kan göra en så jävla lycklig. eller som att ligga tätt intill, inte säga något men veta att jag har någon som inte är tvingad att vara här, som kan vara vart som helst, men som vill vara här. och det ända jag vet är att jag inte kan önska mig mer, för jag har det bästa.
andrea linder
det finns få människor som känner mig som du gör. jag känner ingen som är så sjukt klok och smart, som bryr sig om andra så mycket och som kan säga precis de orden som jag har letat efter så länge. som förstår mig utan att jag ens behöver förklara. som jag har så otroligt fina minnen med, som jag kan säga allt till och veta att hon inte dömer mig. och gång på gång kommer jag på mig själv att sakna dig så mycket, även fast du bara är drygt en timma iväg. men det är fortfarande 12 mil och inte 2 km. men om det är något jag vet, så är det att inget avstånd i världen skulle få oss att tappa greppet. det finns inte många som du och jag är så otroligt tacksam och lycklig för att jag lärde känna dig. du är värd det bästa i världen, och jag älskar dig min bästa.
word
när tankarna trasslar till hela tillvaron, dagarna fylls med funderingar och det är så jävla svårt att sätta fingret på vad det är som är fel, vad som gör allt så svårt. trycker bort människor från mig, skäms. när det känns som att man ska komma fram till något, men man har ingen aning om vad. jag kommer nog aldrig ifrån det, det kommer alltid finnas dagar det känns precis så, men det går över.
kommer på mig själv igen, jag har ju faktiskt världens bästa familj, vänner och leo. inget att klaga på
life goes on
känns som att allt är som det inte borde. mår illa, är fruktansvärt trött, fryser och huvudet känns som en röra. allt känns dåligt, ingen motivation. känner inte för att göra något alls, vill se på något på tv men finns inget. funderar på om jag kommer somna om jag lägger mig tillrätta i soffan, tror nog de.
frös nådigt mycket efter min promenad förut så tänkte tina upp i duschen, men det gick verkligen inte. drog på mer och mer värme tills de va på max, men ändå va mina ben knottriga av gåshud. känns otroligt behövligt att jag ska iväg på behandling imorgon så jag kanske kan få lite ordning på mina problem, för något är fan inte rätt. har ju fan haft lov och vilat upp mig, men ändå har jag aldrig vart så här trött förut.
fan
frös nådigt mycket efter min promenad förut så tänkte tina upp i duschen, men det gick verkligen inte. drog på mer och mer värme tills de va på max, men ändå va mina ben knottriga av gåshud. känns otroligt behövligt att jag ska iväg på behandling imorgon så jag kanske kan få lite ordning på mina problem, för något är fan inte rätt. har ju fan haft lov och vilat upp mig, men ändå har jag aldrig vart så här trött förut.
fan
Starting from zero got nothing to lose
kanske kommer jag aldrig vidare, kanske är jag fast i det här. hur mycket jag än förtränger, försöker att leva i det som är nu, så tär det som varit på mig. känslan av att aldrig komma ifrån det helt, veta att vissa aldrig kommer släppa det och dag in och dag ut påminna mig. känslan av att veta att jag aldrig kanske blir helt frisk, för det är det de säger. att allt hat jag kastade på mig själv, har brutit ner mig så mycket att jag aldrig kanske kan älska mig för den jag är. alltid på gränsen. jag har ju ett mål, och kanske är det inte så svårt att bara göra. men spelar det ingen roll hur det känns på insidan, att det ibland känns så otroligt jävla tungt vissa dagar, att det inte bara går att göra. är det rätt att jag vissa gånger bara tvingar i mig allt det där godiset bara för att visa att jag inte är sjuk längre. sedan alla tårar som rinner efteråt, inte för någon jävla ångest, utan för att det är just det som krävs för att någon ska tro på mig, för att någon kanske kan glömma för en sekund vem jag var förut.
men kanske har jag bara mig själv att skylla, för att jag förlorade mig själv bland ångest och tårar, och att jag än idag gör snesteg och faller tillbaka. och det ända jag vill är att vara stark, men det är så jävla svårt.
men kanske har jag bara mig själv att skylla, för att jag förlorade mig själv bland ångest och tårar, och att jag än idag gör snesteg och faller tillbaka. och det ända jag vill är att vara stark, men det är så jävla svårt.
jag önskar jag kunde ge dig något lika stort
det gör så ont att se tillbaka, läsa orden, meningarna som bildade ett så stort hat mot mig själv. jag har svårt att förstå hur man kan hata någon så mycket, hur stort hatet mot sig själv kan bli. hur mycket tid som jag spenderade på att äcklas, hata, såra mig själv. ett järngrepp om mig själv, det finns inget fint med dig, du är den fulaste som finns. du är tjock, otillräcklig, trasig. du blir aldrig hel, du kommer aldrig ta dig upp. du kan inte bli frisk, du vill inte. jag tyckte jag förtjänade det, jag hade själv satt mig i helvetet, jag var livrädd samtidigt som jag inte kunde sluta kämpa för att bli den som jag trodde att jag ville vara, den smala, perfekta och fina. jag blev aldrig den personen, och kanske var det tur. jag blev aldrig nöjd, jag nådde istället den punkt där jag kände mig som minst nöjd, den punkt där jag kände mig så otroligt ful att jag inte trodde det var möjligt. jag kommer ihåg hur jag tänkte, nu börjar helvetet, jag kan fortfarande ta mig ur, jag kan låta bli, behöver inte gå mot det främmande tillståndet, att bli frisk. jag var trygg i min sjukdom, jag tog på mig en roll. jag grät mig många gånger igenom dagarna, men jag var säker på vem jag var. jag var trasig, jag ville bli hel men jag ville inte gå igenom processen. de sa, det här är den jobbigaste biten på vägen, det kommer bara bli bättre. orden hade ingen betydelse då, stirrade tomt framför mig, hur kan någon säga att det blir bra när jag inte ens är säker på att jag vill. hur kunde jag tveka, jag skulle vilja inrista ordet idiot i min panna just i den stunden när jag tvekade på om jag ville. men jag gav ut mig själv helt, la ansvaret hos någon annan, kunde inte ta hand om mig själv, klarade inte av ensamheten, kunde hur lätt som helst förlora mig själv bland hjärnspökena. gick in i en dimma där jag inte hade någon kontroll, blev ett barn igen, skrek och grät när det gjorde ont, somnade när helvetet tärde på mig för mycket. jag har inte tillräckligt med ord, tacksamhet och kärlek till de som ställde sig bredvid mig. hjälpte mig igenom den värsta mardrömmen jag vart med om, aldrig gav vika. no matter what, jag älskar er.
Dom säger att jag varit trasig, Aldrig har jag varit hel
det är svårt att bara blunda, skita i allt som tär på en, bryter sönder mig. alltid på gränsen och det tar emot varje steg. en önskan om att jag en dag kan få vara stark.
våra hjärtan slog lika hårda slag
när du påminns av allt det där du vill glömma, när musiken strömmar genom hörlurarna och tårarna blandas med regnet. när du bara vill gå vidare, men så finns det så mycket som håller dig kvar. då finns det ändå något där som får en att lyfta blicken och se ljuset, även fast det befinner sig på mils avstånd. för ibland känner jag mig så omringad av mörkret, och ibland finns inget spår av mörker alls. när allt som får de där svidande tårarna att rinna, plötsligt skingras av ord från någon som inte behöver någon förklaring, bara finns där när helvetet tränger sig på. jag byggde den starkaste muren runt omkring mig, jag var rädd för att någon skulle komma innanför och se vem jag egentligen var. jag hatade mig själv och tillät ingen annan förstå hur trasig jag egentligen var. för en stund kanske jag glömde vem jag var och vad jag hade lovat mig själv. du förblindade mig och jag glömde allt hat mot mig själv för en stund. det fanns något viktigare, något som jag var villig att lägga mer tid på. så rädd, förväntansfull, pirrig och allt det där. och plötsligt var muren inte lika stabil längre, jag släppte in någon, inte för att jag var säker, inte för att jag var trött på att vara ensam, utan för att jag insåg att det fanns något bättre. någon som kunde få mig att förtränga det som hade vart, få mig att inse att jag var värd mer än hat mot mig själv, glömma känslan av ångest och ensamhet. jag vill vara bredvid dig hela tiden, ligga vaken tills du somnat bara för att lyssna till dina andetag, sova alldelles för länge, äta pannkakor till frukost och sedan gå och lägga sig igen, hela tiden med dig. jag var splittrad innan jag träffade dig, och jag var rädd för att situationen skulle bli försvårad om någon annan skulle ta upp min tid, jag behövde lägga all tid på att lägga bitarna på plats. men idag vet jag att alla bitar aldrig kommer kunna läggas på plats, alltid i rörelse. i motvind, och medvind, uppför alla branta backar. men idag har jag dig, och det finns inget annat jag önskar.
Starting from zero got nothing to lose
jag känner för att förändra något, behöver något nytt. inte något onödigt som att börja träna mer, bli nyttigare osv, jag har äntligen kommit igång med träningen och håller mig borta så mycket som möjligt från godis oså på vardagarna, och trycker i mig allt jag kommer över på helgerna hehe, nja men nästan! nej men de är något annat, jag är så trött på alla dessa rutiner, göra samma saker dag in och dag ut. lever lite mindre på vardagarna, lever lite mer på helgerna. jag vill ha äventyr, göra något varje dag som jag inte brukar. ja så får de bli
I din värld av mörkret syns dina brister
och i vissa stunder slår det mig, varför håller jag kvar vid sådana vänner som aldrig ger mig någonting tillbaka. det värsta som finns är att försöka, och aldrig uppleva någon tacksamhet. det finns folk som älskar att spotta en i ansiktet, gnugga sin vetskap om att den är så jävla mycket bättre än mig i ansiktet. ibland ser jag det så tydligt, det blir så uppenbart. vissa vill bara stå vid din sida för att själva se bättre ut. andra tar bara saker förgivet. och sen finns de vissa som verkligen känns som vänner, sådana som tar sig tid, alltid frågar hur det är, lyssnar och förstår. jag är så jävla över den där grejen att alltid försöka, jag väntade mig inget tillbaka och blev inte heller förvånad när jag inte fick det. men jag har tröttnat, jag har de bästa och jag vet vilka de är.
Move along, move along just to make it through
och jag borde aldrig klaga på någonting någon gång igen. jag har världens finaste vänner, en familj som alltid bryr sig, en sjukt fin kille som gör allt bättre även i de värsta stunderna. jag är färdig med att må dåligt, att leva med känslan att jag måste förändra mig själv för att bli lyckligare, att tycka synd om mig själv. i den värsta stunden sa jag till mig själv, det blir bättre. och det blev bättre, och jag vet inte, imorgon kanske det är sämre igen, men det blir aldrig så som det var, för idag vet jag bättre.
men du håller fast vid den jag var, och det hindrar mig från att bli den jag vill vara
ja, jag vet. jag gjorde fel, misstag efter misstag. glömde bort allt, tränade dag in och dag ut, flera timmars promenader i mörkret, ljudet på högsta volym för att dämpa smärtan, men tårarna rann ändå, varje steg och varje sekund. straffade mig själv så hårt jag kunde, ingen mat för du är ful, du förtjänar det inte. även fast du känner för att ramla ihop så måste du fortsätta gå, annars kommer ångesten bli värre. låt ingen se, lås ute alla andra. tillslut förstod någon, och jag hade helt förlorat mig själv. någon sa, det här är bara början, och den är värst men du måste ta dig igenom det. en tyst viskning, jag kommer inte klara det här, jag orkar inte kämpa längre. tanken på vem jag skulle vart idag om ingen hade hjälpt mig och tvingat mig att inse, tanken på om det ens skulle finnas ett jag. hur något kan få en så otroligt trasig, förstöra en människa helt. det tog så otroligt lång tid för mig själv att inse, jag var sjuk och ibland skäms jag. hur kan man vara så svag, så vilsen, så rädd och feg. hur kunde jag låta allt omkring påverka mig till den grad att jag inte längre hade kraft att vara glad, inte klarade av att se något ljus, förlorade glädjen i att leva. för jag har också erkänt, vissa gånger ville jag inte längre leva. och om jag kunde skulle jag straffa helvetet som gjorde detta mot mig så som den straffade mig, sanningen kanske bara är den, att det var just jag själv som blev min största fiende, jag förstörde mig själv.
men jag har gått vidare, jag har inte glömt den jag var men jag har släppt taget. det finns inget jag vill minnas av den, ingen glädje. det fanns inget fint i den personen. idag är jag någon annan, jag föll sönder bit för bit för att sedan kunna bygga ihop mig igen, till något bättre. och jag är säker, jag blir aldrig så igen. men du måste släppa taget, glömma den trasiga människan jag var, för att se vem jag är idag. jag är en människa som har förstått att det är mer värt att vara lycklig än äckligt smal, att mat inte handlar om att uppleva en fruktansvärd ångest, utan något som är viktigt och bra. jag har vänt min syn på träning, och jag gör det för att jag mår bra, inte för att mildra någon ångest som inte finns. tro mig, för jag kan inte bli den jag vill vara, om du försätter se tillbaka på något jag lämnat.
men jag har gått vidare, jag har inte glömt den jag var men jag har släppt taget. det finns inget jag vill minnas av den, ingen glädje. det fanns inget fint i den personen. idag är jag någon annan, jag föll sönder bit för bit för att sedan kunna bygga ihop mig igen, till något bättre. och jag är säker, jag blir aldrig så igen. men du måste släppa taget, glömma den trasiga människan jag var, för att se vem jag är idag. jag är en människa som har förstått att det är mer värt att vara lycklig än äckligt smal, att mat inte handlar om att uppleva en fruktansvärd ångest, utan något som är viktigt och bra. jag har vänt min syn på träning, och jag gör det för att jag mår bra, inte för att mildra någon ångest som inte finns. tro mig, för jag kan inte bli den jag vill vara, om du försätter se tillbaka på något jag lämnat.
Home is wherever I’m with you
tänk om du inte skulle kommit till den där lilla lägenheten långt utanför stan den där sommardagen, där jag och mina fina vänner skulle fira in sommarlovet. om du inte skulle kommit och satt dig bredvid mig i det öppna fönstret där jag satt själv för att få luft och andas en stund. instängd bland dansande och skrikande människor. du påpekade att vi inte hade hälsat och sedan fastnade vi där. pratade om sådant som kanske inte var så viktigt. kommer ihåg eran blåa dricka som alla tog av. kommer ihåg att jag aldrig hade sett dig innan, även fast vi gick på samma skola. jag visste verkligen ingenting då. kommer ihåg hur vi skrattade när någon ramlade ner för trappan. hur du gick bredvid mig medans de andra skjutsade varandra pågrund av för mycket av det goda. kommer ihåg att jag sa till mig själv där jag gick barfota med skavsår, gå rakt även fast det snurrar och gör ont. vi sa hejdå, du kramade om mig och jag cyklade vinglandes iväg hem, en halv mil på cykeln utan skor. men jag var lycklig, även fast jag inte hade en aning. flera månder senare och nu vet jag, om du inte kommit dit skulle vi kanske aldrig träffats. men jag ångrar inte en sekund att jag lärde känna dig.
du.
du.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt,och allt som jag ser i den
det är lätt att se framför sig att det går bra, men det gör ondare när man alltid återvänder till samma ställe, samma tankar, samma känslor. en uppbyggd önskebild. men jag vet att jag inte är bra på att klara mig själv, ensamheten tar fram det värsta i mig. jag har bara mig själv att vända mig till just då, och jag vet att jag inte klarar det. någonstans i mig finns hjärnspökena kvar, och folk säger att de aldrig försvinner helt, men ändå så önskar jag att en dag slippa allt som påminner mig. förlitar mig på att någon finns bredvid och hindrar helvetet, för det är bara helt själv som jag inte orkar stå emot. jag är för svag. när blir man hel, vaknar jag upp en dag och känner att nu klarar jag av det igen. ser jag mig i spegeln och ser samma människa som innan jag förstörde mig själv. är det bra då? behöver jag inte längre vara rädd? jag kan inte tillåta mig att hata mig själv, men jag hatar det jag gjorde. kunde jag inte se det framför mig, en splittrad människa som alltid kommer söka efter att bli hel igen, alla bitar på plats. bitarna är slängda överallt, och när jag hittar en så försvinner en annan. livet är svårt, och jag gjorde det svårare. och ibland önskar jag bara det fanns en genväg
Home is wherever I'm with you
jag visste ingenting, men så från ingenstans dök du upp. kanske blev jag rädd, blundade och intalade mig att det där är ingenting för mig. för jag har hört om det där att förlora sig själv i någon annan. men jag tänkte ändå ibland, vad tänker han på just nu. och jag lät någon komma närmare, lät någon se vem jag var, det fina och allt det fula. och jag tänker om och om igen, du är värd något bättre än mig. jag vet ingenting och du måste ha tålamod, för jag har vart rädd så länge och jag måste lära mig, jag satte livet utanför mitt synfält i en så lång tid, och bitarna ligger fortfarande inte rätt, för jag bröt ner mig till ingenting fanns kvar, och nu måste jag bli hel. och en dag blir jag hel, och jag är din så länge du vill. för det finns stunder jag känner mig mer hel än halv, och det finns stunder jag glömmer allt som är mörkt och fult. jag önskar jag kunde ge dig något lika stort.
I din värld av mörkret syns dina brister, mina fel, Som sprickor där ljus kan tränga in
önskar så många gånger att jag fick vara någon annan. ser, jämför, avundas. det är så svårt det där, de säger att man ska lära sig älska sig själv. men det är svårt när det känns som att alla andra står lite högre än en själv, klarar allt lite bättre, är lite lyckligare. jag vet att det är fel, jag vet att jag borde ändra. och jag hatar den där ensamheten som vägrar försvinna, ensam med allt det där som förstör. alla tankar, alla minnen. försöker nå någon, något som kan ta bort allt. få mig att glömma. vill bara gå vidare, glömma den jag har vart och bli någon annan. jag är trött på att vänta, varje dag önska att jag vaknade upp som någon ny, någon bättre.
do you feel like a puzzel, you can´t find your missing piece?
fast men ändå i rörelse. ibland så tomt, ibland så mycket ord men inga meningar som kan bildas. så nära men ändå längst bort. jag måste göra något, förändra någonting. jag sackar efter och måste gång på gång springa ifatt. som att något fattas, jag får inte grepp om helheten. så lycklig ibland, så vilsen andra gånger. måste få någon struktur, någon ordning. det måste bli början på något nytt.
Nobody said it was easy
och vilsna ord faller fritt i natten. låter mina tankar bilda ord och meningar, erkänner. jag ville glömma men det är inristat i mig och jag kommer aldrig ifrån det helt, det finns i mig och det är en del av den jag är. du ser på mig, drar mig närmare men jag vet att hur nära jag än kommer så kommer den där ensamheten som ibland drabbar mig, inte försvinna. bland massor av folk, mitt i ljudet av skratten och pratet så finns den ändå där, inuti mig. och jag tänker för mig själv, var det rätt? helt sårbar, sanningen har lagts fram och bara en mening så vet du. det mörkaste inom mig, de värsta minnen som aldrig kommer suddas ut. ingen kommer kunna ta det ifrån mig, och jag kommer aldrig kunna tränga bort det så långt att det försvinner. ärren sitter fast på min insida, den jobbigaste ensamheten som lägger sig runt mig ibland, ni förstår, men ingen kommer någonsinn se eller känna, det är bakom muren, längst in, och vissa dagar tynger det ner mig, men jag har lärt mig att leva med det, och det har gjort mig starkare. jag har inget att dölja, vissa dagar lyser mina brister igenom och det är det ända jag ser, men det är fortfarande den jag är och då spelar det ingen roll, jag accepterar mig själv idag och är lycklig för att ha gått igenom mörkret och hamnat där jag är nu.
För vi lever alla med känslan att falla, Och vid tomhetens botten står vi på toppen
huvudvärken som mer eller mindre ständigt befinner sig i mitt huvud gör mig en aning ledsen, lite jobbigt också när man har sovmorgon 4 av 5 dagar i veckan och inte kan sova. fick iallafall beskedet att jag har brist på energi idag så imorrn blir det laserbehandling igen, gah! fast tänker inte klaga så mycket ändå för finns ju ändå bra saker, alla fina människor osånt, att kunna ligga helt tyst bredvid en människa och inte behöva säga något, bara veta att man är så otroligt glad att man får vara den som ligger bredvid. eller veta att jag imorgon ska mysa med min bästavän och också besöka en plats som jag mer eller mindre växt upp i. eller att jag har en rätt bra klass som spontant bestämmer att gå ut och äta middag tillsammans mitt i veckan bara sådär, ser jag fram emot! och redan nu längtar jag till helgen bara för att få dansa osv. har också kommit underfund med att de nästan inte finns någon bättre känsla än den efter att man har tröttat ut kroppen ordentligt, som efter en springtur i skogen. lugnet och all energi man får. hatar att jag förstörde så jävla mycket för två år sedan när jag tog bort lyckan i träning, mat, godis, hälsa och allt sånt där. hatar att jag aldrig kommer kunna övertyga någon om att det inte är sammasak idag, att ingen kommer kunna se den glädje jag ser i träning idag, och att den är helt annorlunda. hatar att ångra men vissa saker önskar jag bara att jag kunde göra ogjort. men en dag kanske alla kan se den jag är idag, utan att påminnas om den jag var förut.
Starting from zero got nothing to lose
måste lära mig, acceptera och bara gå vidare. hur mycket det än tynger mig ibland så har jag inget val, det här är mitt liv och jag kan inte förstöra det mer
