det är lätt att se framför sig att det går bra, men det gör ondare när man alltid återvänder till samma ställe, samma tankar, samma känslor. en uppbyggd önskebild. men jag vet att jag inte är bra på att klara mig själv, ensamheten tar fram det värsta i mig. jag har bara mig själv att vända mig till just då, och jag vet att jag inte klarar det. någonstans i mig finns hjärnspökena kvar, och folk säger att de aldrig försvinner helt, men ändå så önskar jag att en dag slippa allt som påminner mig. förlitar mig på att någon finns bredvid och hindrar helvetet, för det är bara helt själv som jag inte orkar stå emot. jag är för svag. när blir man hel, vaknar jag upp en dag och känner att nu klarar jag av det igen. ser jag mig i spegeln och ser samma människa som innan jag förstörde mig själv. är det bra då? behöver jag inte längre vara rädd? jag kan inte tillåta mig att hata mig själv, men jag hatar det jag gjorde. kunde jag inte se det framför mig, en splittrad människa som alltid kommer söka efter att bli hel igen, alla bitar på plats. bitarna är slängda överallt, och när jag hittar en så försvinner en annan. livet är svårt, och jag gjorde det svårare. och ibland önskar jag bara det fanns en genväg