kanske har jag alltid trott att jag inte förtjänar kärlek. vissa gånger tillochmed rädd för det. jag har hatat mig själv så fruktansvärt mycket vissa gånger. inte förstått hur det känns att acceptera. förundrats och hatat människorna runt omkring för att de fått gåvan att kunna älska sig själva. varför kan de när inte jag kan? varför ska det vara så svårt att förstå att vi alla har brister. jag förstod inte, kunde inte ta in orden. "jag tycker verkligen om dig" man kan inte tycka om en sådan som mig, jag har vart trasig så länge och du får inte tycka om någon som inte tycker om sig själv. ett ofärdig lagt pussel är inte fint. men någonstans i all oordning, så inser jag att jag inte är trasig idag. och det finns något att älska i varje människa. men det är fortfarande svårt att förstå, ibland känns det som att jag knuffas omkull, tappar taget. inser att jag har allt jag behöver. inser att jag har världens finaste vänner. som ett sms från ingenstans med en så enkel mening, men som kan göra en så jävla lycklig. eller som att ligga tätt intill, inte säga något men veta att jag har någon som inte är tvingad att vara här, som kan vara vart som helst, men som vill vara här. och det ända jag vet är att jag inte kan önska mig mer, för jag har det bästa.