jag önskar jag kunde ge dig något lika stort
det gör så ont att se tillbaka, läsa orden, meningarna som bildade ett så stort hat mot mig själv. jag har svårt att förstå hur man kan hata någon så mycket, hur stort hatet mot sig själv kan bli. hur mycket tid som jag spenderade på att äcklas, hata, såra mig själv. ett järngrepp om mig själv, det finns inget fint med dig, du är den fulaste som finns. du är tjock, otillräcklig, trasig. du blir aldrig hel, du kommer aldrig ta dig upp. du kan inte bli frisk, du vill inte. jag tyckte jag förtjänade det, jag hade själv satt mig i helvetet, jag var livrädd samtidigt som jag inte kunde sluta kämpa för att bli den som jag trodde att jag ville vara, den smala, perfekta och fina. jag blev aldrig den personen, och kanske var det tur. jag blev aldrig nöjd, jag nådde istället den punkt där jag kände mig som minst nöjd, den punkt där jag kände mig så otroligt ful att jag inte trodde det var möjligt. jag kommer ihåg hur jag tänkte, nu börjar helvetet, jag kan fortfarande ta mig ur, jag kan låta bli, behöver inte gå mot det främmande tillståndet, att bli frisk. jag var trygg i min sjukdom, jag tog på mig en roll. jag grät mig många gånger igenom dagarna, men jag var säker på vem jag var. jag var trasig, jag ville bli hel men jag ville inte gå igenom processen. de sa, det här är den jobbigaste biten på vägen, det kommer bara bli bättre. orden hade ingen betydelse då, stirrade tomt framför mig, hur kan någon säga att det blir bra när jag inte ens är säker på att jag vill. hur kunde jag tveka, jag skulle vilja inrista ordet idiot i min panna just i den stunden när jag tvekade på om jag ville. men jag gav ut mig själv helt, la ansvaret hos någon annan, kunde inte ta hand om mig själv, klarade inte av ensamheten, kunde hur lätt som helst förlora mig själv bland hjärnspökena. gick in i en dimma där jag inte hade någon kontroll, blev ett barn igen, skrek och grät när det gjorde ont, somnade när helvetet tärde på mig för mycket. jag har inte tillräckligt med ord, tacksamhet och kärlek till de som ställde sig bredvid mig. hjälpte mig igenom den värsta mardrömmen jag vart med om, aldrig gav vika. no matter what, jag älskar er.
Kommentarer
Trackback
