och i vissa stunder slår det mig, varför håller jag kvar vid sådana vänner som aldrig ger mig någonting tillbaka. det värsta som finns är att försöka, och aldrig uppleva någon tacksamhet. det finns folk som älskar att spotta en i ansiktet, gnugga sin vetskap om att den är så jävla mycket bättre än mig i ansiktet. ibland ser jag det så tydligt, det blir så uppenbart. vissa vill bara stå vid din sida för att själva se bättre ut. andra tar bara saker förgivet. och sen finns de vissa som verkligen känns som vänner, sådana som tar sig tid, alltid frågar hur det är, lyssnar och förstår. jag är så jävla över den där grejen att alltid försöka, jag väntade mig inget tillbaka och blev inte heller förvånad när jag inte fick det. men jag har tröttnat, jag har de bästa och jag vet vilka de är.