helt plötsligt kommer känslorna av tomhet och allt blir som ett tjockt mörker. denna ständiga press, alla jävla krav och ångest. försöker intala mig själv att det viktigaste inte är att vara bäst, utan att göra sitt bästa. det känns verkligen som att jag tappar livet helt ibland, sitter dagarna in och ut med skolböckerna. tänker tillbaks på förra året vid den här tiden, samma jävla press, en månad innan sommarlov och skolan drar ur alla sista krafter ur en. det känns hopplöst, ser inget slut. en konstant oro. vill bara pausa, ha sommarlov nu. tvingar mig själv att orka ända ut, göra mitt bästa till slutet. samtidigt känns det som att hela omgivningen bryts ner, alla tyngs ner av olika saker. det ända som rör sig bland tankarna är mina egna problem, men också alla andras. jag hatar alla ideal, jag hatar hur alla tror att man måste ändra sig för att bli lycklig. jag vet, det finns ingen genväg till lycka, och lyckan gömmer sig inte bakom träning och mathets. jag hatar att se folk som tänker samma saker som jag gjorde en gång, jag vill bara skrika ut hur idiotiskt det är att lägga ner tid på sånt, men sanningen är att jag istället påverkas. allt påminner mig och varje dag för mig tillbaka till min sjukdomstid. samtidigt hatar jag alla som är friska och som får leva ett liv utan kontrollbehov, utan att behöva kontrolleras av andra, att få träna när de vill och göra som de vill. jag hatar att jag aldrig kommer bli som dem. vissa dagar känns livet bara jävligt orättvist och tungt. idag är en sådan dag.