med ett mål och en ända väg att gå, förlorade jag mig själv, tills någon stannade mig och tvingade mig ner på marken, för att se mig om och inse att livet inte handlar om att fly
och du viskar till mig: var inte rädd, stanna här, det går över.
och jag tänkte, det går aldrig över. jag är alldeles för långt ner. ångesten har slingrat sig runt mig för många varv, pressat ur all glädje som fanns kvar i mig. det svider av salt mot kinden, jag finns inte kvar här, det här är inte jag längre. och jag var rädd, men jag blev ännu mer rädd av mig själv. eller var jag rädd för den svarta, plågsamma själen som slet ut allt som tillhörde mig, och tog upp alla mina tankar och all min uppmärksamhet. bytta plats med mitt riktiga jag, och ledde ut mig i helvetet, det som kändes så rätt just då. den fick mig att blunda för allt annat, inte se mig om, stanna upp och förstå. för jag förstod inte, såg inte hur jag drog mig undan för livet och lyckan. såg inte människorna runt omkring mig, uppfattade inte deras ord. förstod inte deras ängslan. lämna mig i fred, se mig inte, släpp mig helt. skorna mot gruset, hatet mot världen. tårarna som dränkte lakanet. min ända uppgift, fly. fly från mig själv, skära bort allt som inte passade, allt fult. ingenting skulle bli kvar. lämna mig själv så mörkret och ångesten kan få skära sig djupt in i mig, för att sedan slita ut all glädje, allt hopp och allting som egentligen var rätt, för att sedan lämna mig, utmattad och förvirrad i en så stor värld, där jag inte visste någonting, jag visste inte ens vem jag var längre. i mitt mål och i mina skyhöga krav, i besluten och i allt de som skulle bli så rätt, som en dag skulle leda till att jag blev nöjd med mig själv, förlorade jag mig själv. jag förlorade mig själv i något annant, glömde vem jag var och vart jag skulle. jag skulle upp, men jag föll. ända tills marken tog vid, där längst nere på botten. och det går inte en ända dag utan att jag ser mig själv, där längst ner, ensam med ångesten tätt intill. och det är den ända anledningen till att jag inte faller igen, inte ända ner. för det finns inget som får mig att vilja tillbaka.
och jag tänkte, det går aldrig över. jag är alldeles för långt ner. ångesten har slingrat sig runt mig för många varv, pressat ur all glädje som fanns kvar i mig. det svider av salt mot kinden, jag finns inte kvar här, det här är inte jag längre. och jag var rädd, men jag blev ännu mer rädd av mig själv. eller var jag rädd för den svarta, plågsamma själen som slet ut allt som tillhörde mig, och tog upp alla mina tankar och all min uppmärksamhet. bytta plats med mitt riktiga jag, och ledde ut mig i helvetet, det som kändes så rätt just då. den fick mig att blunda för allt annat, inte se mig om, stanna upp och förstå. för jag förstod inte, såg inte hur jag drog mig undan för livet och lyckan. såg inte människorna runt omkring mig, uppfattade inte deras ord. förstod inte deras ängslan. lämna mig i fred, se mig inte, släpp mig helt. skorna mot gruset, hatet mot världen. tårarna som dränkte lakanet. min ända uppgift, fly. fly från mig själv, skära bort allt som inte passade, allt fult. ingenting skulle bli kvar. lämna mig själv så mörkret och ångesten kan få skära sig djupt in i mig, för att sedan slita ut all glädje, allt hopp och allting som egentligen var rätt, för att sedan lämna mig, utmattad och förvirrad i en så stor värld, där jag inte visste någonting, jag visste inte ens vem jag var längre. i mitt mål och i mina skyhöga krav, i besluten och i allt de som skulle bli så rätt, som en dag skulle leda till att jag blev nöjd med mig själv, förlorade jag mig själv. jag förlorade mig själv i något annant, glömde vem jag var och vart jag skulle. jag skulle upp, men jag föll. ända tills marken tog vid, där längst nere på botten. och det går inte en ända dag utan att jag ser mig själv, där längst ner, ensam med ångesten tätt intill. och det är den ända anledningen till att jag inte faller igen, inte ända ner. för det finns inget som får mig att vilja tillbaka.
Kommentarer
Trackback
