våra brister gör oss till människor
men du får inte säga att du inte vill, att du inte kan. du får inte forma orden och säga vad de betyder, för jag vet precis. det gör ont att veta, för jag vet att det gjorde ont i mig. det gör fortfarande ont. det förstörde mig, det förstörde mitt liv. och jag ser att de ibland förstör andras. men jag vet att det är svårt, och jag hatar hur andra påverkar oss. med helt andra ord så finns den där hemska betydelsen bakom allt. vi jämför, kollar, avundas. men det spelar ingen roll, egentligen. och för mig finns en ända uppgift, och det är att aldrig dela det hemska jag har, som jag upplevde och som slet ut allt som var fint, som fick mig att hata alla och hela världen, och främst mig själv. aldrig försvinner tankarna, och jag har ingen ork att ens försöka tänka bort de, distrahera med andra saker, för någonstans, antingen längst bak i huvudet, eller precis där allt det där som man alltid tänker på finns, så kommer aldrig tankarna försvinna. mina hjärnspöken, små som stora, starka som svaga. vissa gånger för att bara få mig att snubbla till, tänka efter och hitta tillbaka, eller för att helt och hållet förstöra. kanske måste vi alla gå igenom det, för att någon gång förstå att det inte är värt det, det är inte värt att kämpa för något som inte går att nå. vi sätter upp mål, jag gjorde det med. men någonstans på vägen förlorade jag allt mitt förstånd, jag förlorade mig själv helt. jag kunde se på mig själv och veta, det där är inte jag, det där är inte ens den personen jag ville bli. så därför fortsatte jag att kämpa, för att nå något som inte fanns, som regnbågens slut. för vissa gånger är inte målet man sätter upp tillräckligt, man måste ha mer. man kan aldrig få tillräckligt, jag kunde inte straffa mig själv så mycket som jag förtjänade, jag var inte värd någonting. jag kunde inte ens se på mig själv utan att hatet växte fram, tårarna rann. jag klarade inte av att någon såg på mig, visste om allt det där som jag skämdes för, men som på något sätt ändå var jag, som alltid kommer vara jag. för det fina i en människa är inte alltid sånt vi kan se, det fina sitter i vem människan är, vad den har upplevt och att den vågar vara precis den den är, värdesätter sina brister lika högt som allt annat, för utan någon bit är du inte hel, och alla bitar är inte alltid lika fina, men alla behövs.
Kommentarer
Trackback
