och jag har inga krafter kvar. ser hur allt går förbi men jag orkar inte klamra mig fast. endast några dagar kvar och jag vill bara hålla ut, men allt suddas ut. med skyhöga krav och tyngden över axlarna. ser allt jag borde, alla måsten, men allt blir tomt. ett illamående och en klump i halsen varje dag, nervositeten som stänger av allt. en lättnad att stryka över en efter en av sakerna på min lista, men det känns inte som att de spelar någon roll längre. inget tar slut. vi orkar alltid fortsätta kämpa, men min motivation är som bortblåst. aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så fruktansvärt slutkörd, och än är det inte slut, min kropp skriker efter en paus, allt faller isär. fan, snälla försvinn ur mitt liv nu. 10 juni kommer vara den lyckligaste dagen på länge