tömd på luft. tömd på liv. vad kämpar jag för, en ständig motvind och jag väntar bara på att allt ska vända. du slet ut allting ur mig och nu faller jag ifrån mig själv igen. så som jag gjorde, om och om igen. var det jag? är det jag. jag ville inte att det var jag. snälla rensa ut allt som gör ont, ta det ifrån mig för jag orkar inte minnas. jag kan inte minnas, för jag faller tillbaka. du får inte ta det ifrån mig, allt det jag har kommit ifrån. förstör mig inte igen. det är så lätt att gå fel, så svårt att vara stark. allt försvinner, men du får inte placera mig i mörkret igen. finns fortfarande strävan efter att bli någonannan där. jag vet inte vem jag är, för jag vill inte veta. vill inte att någonannan ska veta. lämnar det bakom mig för att ingenannan ska se. men jag ser och det vill aldrig försvinna. vi stannar upp för ett litet tag, utanför fortsätter världen. inom mig tas kampen upp, den sliter i mig, snälla lämna mig helt. jag trycker minnena så långt bort som möjligt. förtränger hatet mot mig själv, det fula i spegeln. det som inte fick finnas kvar, det som aldrig försvann, det som förstörde allt. hur kan något som jag sprungit ifrån så länge, komma ifatt så snabbt. steg bakom mig som helt plötsligt knuffar omkull mig, påminner mig om att jag aldrig kommer kunna komma undan, jag kommer aldrig kunna ta bort något som har vart jag, det kommer alltid vara jag. du säger, förstör dig själv igen, du blir aldrig nöjd, blir aldrig lycklig över att vara den du är. och det är svårt att stänga ute, för orden är hårda. det handlar inte om strävan efter att bli någonannan, det handlar om kampen om att en dag kunna sluta kämpa om det som aldrig går att uppnå, och lära sig att leva med den man är.