han lägger fram ett vitt, blankt papper framför mig, ber mig fylla i på pappret hur stor del av mig som är jag. kanske är bara den grejen konstig, att hela jag inte skulle vara just jag. jag fyller i ett hörn av pappret, kanske en tiondel av pappret. en tiondel av mig själv är jag. resten är något helt annat, det är mina hjärnspöken. de smög sig på så oskyldigt, som en nästan omärkbar skugga. och med öppna armar välkomnade jag de, lät de ta större plats. timmar ute i mörkret varje dag spenderade jag med dessa hjärnspöken. de styrde mig vart jag skulle gå, tvingade mig att stå och trampa på konditionsmaskinerna i timmar, lät mig inte gå av förens benen skakade. sa åt mig att låta bli att äta, slänga maten när ingen såg. de fick mig att inse att det inte fanns något fint i mig, de fick mig att gråta när jag ställde mig framför spegeln, och de fick mig att tro att jag aldrig skulle bli nöjd, inte ens när min kropp endast bestod av skinn och ben. men på något sätt var det som en trygghet, något som sa åt mig vad som var rätt och vad som var fel. något som kunde styra över mig när jag inte hade förmågan och styrkan att göra det själv. kanske förändrades allt just i den stunden när jag inte längre kunde styra över mig själv, när varje dag istället blev en kamp mellan mig själv och hjärnspökena. och varje dag slutade kampen likadant. musiken som försökte överrösta ångesten, tårarna som blev till pölar på lakanen. och tillslut sömnen när utmattningen blev för stor. jag förstörde mig själv, inte genom att skada mig, utan genom att hata. och jag tror inte man kan förstöra något så mycket som just när man hatar. och man kan inte bygga upp, pussla ihop och ta sig upp igen om man inte slutar hata. ångest går över, men efter fyra år så har jag gett upp hoppet om att tankarna försvinner. ärr som inte syns, är samtidigt ärr som aldrig läker. än idag gör det ont, än idag kommer det över mig och den nästan omärkbara skuggan blir tydlig. idag känns det som för fyra år sedan.