och du frågar mig om jag har accepterat tanken av att alltid behöva leva såhär. som ett slag i ansiktet. men sanningen. det här är jag och det här är mitt liv som jag totalförstörde en gång. och något som är totalförstört går inte att fixa igen. varje dag kämpar hjärnspökena mot förnuftet. jag vet vad som är rätt och jag mår bra många gånger, men varje dag utspelar sig den där kampen ändå. varje dag tänker jag lite extra länge, varje dag lever jag efter mitt inpräntade schema, varje dag är det något som påminner mig. och du frågar mig om jag tror att jag någonsin kommer komma ifrån det här, eller om det är något som jag måste lära mig att leva med. och jag säger, det har gått fyra år, jag har levt såhär i fyra år. jag har lärt mig leva med det här och jag orkar inte längre kämpa emot, jag tömmer mig själv på känslor och intryck, känner ingenting, för jag orkar inte längre kämpa mot något som inte ens finns inom synhåll.