kanske beror det på saknaden. eller bara behovet av bekräftelse. för det gör inte ont att det är någon annan som ligger bredvid. det gör inte ont att det inte alls var längesedan det var du som låg där istället. även fast det känndes så jävla mycket mer påriktigt när det var du, kanske för mycket. klarar inte av att vara behövd, klarar inte av att veta att jag måste älska någon annan lika mycket. men nej, det gör inte ont och jag känner mig inte hemsk och kall, det som gör ont är just det att jag inte känner någon ångest. jag kunde kärleksförklara allt som var du och jag på ett så jävla bra sätt, låta fingrarna rulla ljudlöst över tangenterna och med ord få fram hur jävla bra du fick mig att må. och jag kan försöka skriva på samma sätt om när jag, onykter och jävligt vilsen, gick genom stan när solen började gå upp igen, med någon som inte visste något alls om mig, men det går inte att skriva om något sådant på samma sätt, för då handlade det bara om att framkalla någon slags lycka för stunden. kanske kommer jag aldrig förstå om allt handlade om en saknad som jag bedövde med närheten av andra, eller om saknaden faktiskt kan försvinna så snabbt.