höjer volymen och önskar på något sätt att huvudet ska sprängas i bitar. känner mig en millimeter bort från att brista ut i panik, rädd för att tårarna ska börja rinna oavbrutet, hejdlöst. känner mig trött på mänskligheten. äcklas, förvånas, hatar. jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, ibland är det ända jag känner mig kapabel till att stänga in mig i ett rum och gråta ut allt som gör ont, all ångest, all hjärtesorg. säger till mig att det ända jag kan göra är att stå på mig, var stark. men jag känner mig trasig, intrasslad i mig själv. men det kommer gå