för allt känns bara skevt. försöker greppa någonting men allt försvinner. somnar med trycket över bröstet bara för att man känner sig så jävla svag och utlämnad. famlar i någon sorts grå dimma efter något som man ändå inte riktigt vet vad det är. tror att man kan hålla emot men inser att det inte finns några krafter. och kanske känns det fel men jag vet inte riktigt längre vad som är rätt och fel, så vad spelar det för roll. somnar med en ångest som ett täcke över en, vill skrika på mig själv, staffa mig för alla jävla misstag. idag kan jag inte samla alla tankar och organisera i kaoset, idag kryper misstagen och ångesten längs ryggraden och det enda jag vill är att dra täcket hårt om mig och inte känna någonting. men jag kan inte det, så jag gömmer det längst där bak tills jag har tid och kraft att ta reda på det.