kanske aldrig har känt mig såhär splittrad. aldrig har tankarna vart såhär mycket huller om buller och tyngt mig så mycket. det är mindre än femtio dagar kvar tills jag lämnar allt som har med skolan att göra, om femtio dagar är jag arbetslös och sysslolös. denna ångest över pengar och framtiden gör att varje dag blir så fruktansvärt tung, jag känner mig så himla känsloladdad och gång på gång slås jag av känslan och behovet av att stänga in mig i ett rum och släppa på allt och låta ångesten upplösas i miljontals tårar. när allt blir tyst kommer tankarna och det enda som kommer ur mig är meningar och panik om allt som är så osäkert, oplanerat, ostrukturerat. jag hatar det här, verkligen hatar. det hindrar mig från allt, från att se fram emot saker, att längta till studenten, att kunna känna mig lugn just nu. just nu vet jag ingenting, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska klara mig, jag vet inte hur jag vill att min framtid ska se ut. men idag har jag ändå fyllts av någon slags lättnad bara genom att prata om det som är möjligt med en av mina bästa vänner, kunna spekulera och försöka greppa något. sen har jag spenderat några timmar med en annan fruktansvärt bra vän, blivit lycklig över någon annans lycka, känt mig förstådd och några ångesttankar mindre. tillsist har jag sökt en hel del jobb för det enda jag önskar just nu, är att ha ett jobb när jag har tagit studenten, sen får tiden efter det bli som det bli. just nu är det de enda jag önskar. denna ångest, oro och förvirring skulle släppa och det skulle kanske inte kännas såhär hopplöst som det gör just idag, just nu.