när man inte vet om man ska gråta, skratta, skrika, sluta, blunda, skita i, hålla kvar, eller vad fan man ska göra. livet är så jävla svårt ibland. är trött på att försöka förstå människor, trött på att känna mig missförstådd. känner mig tom men samtidigt så fruktansvärt fylld på tankar. går timlånga promenader för att försöka få ordning, men allt blir bara värre. njuter när någonting annat tar upp min tid. för det gör ont att se hur tydligt allting blir, se hur lätt det var att släppa något som var så starkt, flera års förtroende. jag kollar på bilder, läser gamla blogginlägg, varje minne river i mig för det känns bara som att allt är förbi, utan någon jävla förklaring.
det är onsdag, det är lov. egentligen hade jag tänkt dricka alldelles för mycket alkohol ikväll, försvinna in i någon slags dimma där inget jag gör eller säger skulle spelar någon roll, där det enda som skulle påminna mig om kvällen skulle vara ångesten jag skulle vakna upp med. och idag somnar jag inte bredvid någon annan bara för att slippa känna mig ensam, inte för att det skulle kännas påriktigt. ikväll ber jag någon inte höra av sig igen för att få slut på mina tusentals tankar som tynger allt så jävla mycket. istället pratar jag om mina problem med förstående killkompisar, som bara säger skit i och gör allt så lätt. när tårarna bara trycker på så inser jag att det finns ju alltid människor där som bryr sig, som får dig att skratta, som säger skit i och släpp taget. och fan, det är så jävla sant