ibland faller allt samman framför en. man håller emot för länge helt enkelt, och plötsligt brister det. det sköljer över en, och samtidigt känner man någon form av lättnad att det finns någon som hör på, förstår och kommer med de mest simpla men ändå hjärtvärmande orden. igår fyllde jag inte tomrumet med alkohol, flydde inte från det som krossar mig om och om igen. somnade dock utmattad av för mycket tankar och tårar, men på nåt sätt klar i hjärnan och med vetskapen om att om allt som gör ont går över.

vaknade tidigt idag. har hunnit med två promenader, litervis med te och citronvatten, skrivit klart mitt muntliga tal och så vidare. ska snart göra kaffe och sen ta tag i geografin. ikväll ska jag umgås med bra tjejer, lutar åt melodifestivalen följt av något glas vin ute någonstans, låter som en helt okej lördag!