ett sms, några få meningar som ett slag i ansiktet. låt ingen säga åt dig vad du ska göra eller hur du ska bli, minsta lilla påverkan på dig som person kommer visa att de har vunnit. och det är så sant. jag somnar med tårarna rinnande ner för kinderna, och det var längesen det kändes så jävla tungt. man försöker, man tror att man alltid kommer orka. men det gör man inte. för jag har aldrig känt mig så sviken och missförtrodd. jag har aldrig funderat så mycket på vad jag gjorde för fel. hur allting kunde förändras så snabbt. hur intrasslat allt kan kännas, och hur tom och ensam man kan känna sig. timme efter timme när allt spelas upp igen, men hur inget reds ut. jag trodde aldrig det kunde bli såhär, att allt som kändes så fruktansvärt självklart rasade samman på ett ögonblick. hur varje mening känns som en ansträngning och att flera gånger om dagen hålla emot för att bryta ihop. band som kändes så jävla starka. jag har inte gått sönder, och jag kommer aldrig göra det heller. det känns bara så jävla tungt