och jag är inte sprudlande lycklig, överjävlaglad eller något liknande. men jag har insett att man inte kan slösa bort sin tid på att gräva ner sig, grubbla för mycket över sådant som är så uppenbart logiskt, även fast jag undrar hur det kunde bli som det blev och hur missförstånd kunde leda till en så skör stämning. att det vissa gånger känns som att man ska bryta ihop, istället hålla ihop och förlita sig på att man klarar fan det här. no matter what

 

jag pratar om viktiga saker med fina vänner, folk som försöker förstå och människor som tar sig tid att lyssna. jag bläddrar runt bland sidor med balklänningar och längtar lite även fast jag aldrig trodde jag skulle se fram emot att klä upp mig och få känna mig fin, men jag tror det kan bli en så jävla fin upplevelse med fina människor. tar tag i skoluppgifter en vecka innan de ska vara klara och förundras lite över mig själv. skrattar åt att den här staden är så liten och kompakt, att det finns så lite människor men så många idioter, men att det också ryms några av världens finaste människor här. vaknar så nära med den första instinkten att trycka sig längre bort, skapa ett slags tomrum för att hålla sig på avstånd, för att inte beblandas med något och för att inte skapa oordning. för att jag vet att det inte finns något som gör ondare än ett hjärta som är förstört. även fast jag inte vet hur det känns, men alla har vi väl läst om det, och jag ska vara så förjävla lättad över att mitt hjärta fortfarande är helt. ändå ligger jag kvar, delar samma andetag, samma skratt och kanske samma tankar. men det man inte vet berörs man inte av, så jag håller mina tankar för mig själv och ställer inga frågor.