för visst gör det ont när allt blir tydligt, man inser hur snabbt allt kan förändras. det gör så ont så att du är säker på att du när som helst skiter i allt och låter tårarna rinna, låter hjärtat skrika ut all jävla sorg. men när du samtidigt är på gränsen att falla så jävla hårt, så inser du att även fast det gör ont så är du värd bättre. när du är som svagast så hittar du styrkan. och man inser att det alltid finns två sidor av allting. och om det var så här det skulle sluta, så känner jag inte att det här var en så stor förlust. jag klarar mig, alltid.

 

imorse flög jag upp när alarmet ringde, kändes att man hade haft en veckas lov så att säga. en ganska seg skoldag som sedan fortsatte med en jävla lång fikastund med min fina louise, kände att vi hade en del att prata igenom och det tog sin tid. lite planering för kommande tid hann vi med också, något som resulterade i två rättså taggade tjejer när vi sa hejdå. har nu ätit och duschat, har ingen energi för att ta tag i något plugg idag så det får bli imorgon. längtar till morgondagens styrkepass med syster, ska också hålla tummarna för att mamis operation går bra imorgon!
hej