det gör ont att bli bortvald. det gör ännu ondare att inte veta varför. men på något sätt känns de bättre när det inte finns några tårar kvar, när det som gjorde ont istället har gått över i någon sorts besvikelse. när den där tomheten har fyllts med något annat, något bättre. för hur mycket jag än valde bort, hur mycket jag än försökte anpassa mig och uppfylla alla jävla krav, så dög ingenting ändå. jag hade inget facit om hur jag skulle bete mig, och visst kände jag mig otillräcklig många gånger, för det gör man när man ser vänner gå sönder. någonstans trodde jag väl ändå att jag räckte till genom att bara vara, men jag har insett att jag aldrig har haft mer fel. jag vet inte vad jag gjorde fel, och jag vet inte om jag vill veta heller, för om det var det här jag var värd, så önskar jag inget hellre än det jag just blev, bortvald. för man inser hur mycket man är värd för vissa, och sen förstår man att det finns andra som värdesätter en ännu mer. jag var inte ute efter någon sorts bekräftelse, jag insåg bara vilka som fanns där och som stod kvar oavsett. ni kan säga hur mycket skit om mig som ni vill, ni kan hata och anse att allt jag gjort och sagt har vart fel. och ni kan se mig som en dålig människa för att jag inte alltid tyckte och tänkte precis som er. men när man inte ens får en förklaring, när tankar och tårar håller en upp natt efter natt, när man känner sig så långt ner att man flera gånger om dagen måste hålla ihop med alla sina jävla krafter för att inte bryta ihop, och när man lägger ner tid på att skriva en jävla text om hur fruktansvärt ont allt har gjort, då inser man att man måste gå vidare, för vissa saker är inte värda att lägga tid på bara