kanske blev jag för trött på ångesten som alltid smög sig på efteråt, påminde mig om att jag inte förtjänade bättre. den där flykten efter bekräftelse, men sen tomheten efter. men på något sätt en lättnad, för man behövde aldrig känna mer, aldrig känna någonting alls. och såklart blir jag rädd när det inte känns likadant, eller när det överhuvudtaget känns någonting. en främmande känsla, något som jag tryckt bort från mig själv gång på gång, för det är lättare så. men rysningen över kroppen, det komplicerade men ändå så jävla enkla, att vara där inte bara för någon sökning efter bekräftelse, och inte för att jag behöver och inte för att för mycket alkohol har förhindrat mig från att tänka klart. jag håller emot, kämpar för att inte känna något, tappar inte bort mig i något eller någon. jag vet inte riktigt varför, men det är bara så