det handlade endast om att bränna så många kalorier som möjligt när jag klev på motionsmaskinerna. det enda som fanns i mitt huvud var att trampa så länge som möjligt, tills blodsmaken infann sig i munnen, benen inte längre orkade bära och gränsen till att falla ihop var så nära som möjligt. det handlade om ett lugn efteråt, en känsla av att jag gjort något bra, att ha gjort det jag faktiskt dög till. träna tills inga krafter fanns kvar. det fanns ingen glädje, inga endorfiner och ingen känsla av att jag mådde bra fysiskt. jag kände mig endast svag och ännu mer ful. varje dag var en tävling, en kamp mellan mig själv och mina hjärnspöken. jag förstörde min sunda relation till träning, för mig handlade det om att träna så mycket som möjligt och att äta så lite som möjligt, helst ingenting alls. det är sjukt, när jag tänker tillbaka så trycker det över bröstet, det gör ont för att jag lät allt hända, jag lät mig förstöra mig själv. idag, flera år senare, så kan jag se tillbaka och komma ihåg allting, men jag kommer aldrig igen skämmas för den jag har varit. jag har gått igenom ett helvete, jag har hatat mig själv och plågat mig själv till det yttersta. men jag har lärt mig så himla mycket. idag handlar det inte längre om att släpa sig ner till gymet för att bränna hundratals kalorier, att få känna sig smalast och att stå emot allt som anses onyttigt. man blir inte duktig av det, och viktigaste av allt, man blir inte nöjd och lycklig av det. idag handlar det om att må bra, att utvecklas, att bli starkare, att orka mer, att förbättras. idag är det inte en känsla av lättnad för att jag har bränt mer kalorier än igår som infinner sig efter ett träningspass, idag är det en känsla av att jag har blivit starkare än igår.