och man känner sig naken, så himla sårbar och rädd. som att förlora sig själv för en stund i någon annan. men sen någon sorts lättnad efteråt. för det är alltid värst att inte veta. den där förvirringen, sökandet efter svar och bekräftelse. för det är svårt, svårt att förklara och sätta ord på känslor som bara flyter samman i varandra. trycker det åt sidan, längre bort för att inte känna, man till slut inser man att det inte går. svaga impulser genom kroppen, ilningar längs ryggraden. det går inte att förtränga, går inte att leva i någon sorts förnekelse. ovissheten skingrar sig. fingertopparna som drar över den iskalla huden, utbytet av blickar och andetag och hundratals tankar som klarnas upp lite för varje minut som går. det är svårt, så jävla svårt. för jag tänker aldrig ge hjärtat rakt ut igen, jag har lärt mig att det värsta man kan göra är att förlora sig själv helt, i någon annan. men jag intalar mig själv, det kanske inte blir så igen, för jag är starkare nu.